Jag har nog aldrig upplevt ett år som det varit så svårt att gissa vad som ska gå vidare som i år. Nä, det handlar inte om smak, personligen tror jag de flesta år, inklusive i år, alltid innehållit en lagom stor blandning av låtar jag gillat, avskytt, inte sett komma, eller trott på när få andra gjorde det. Jag menar mest att det känns som alla gamla “oskrivna regler” som en trött schlager-reprorter haft att luta sig mot är borta.
När man var tveksam om huruvida ett av två bidrag skulle gå till final eller inte förr om åren fanns det alltid olika saker man kunde gå på:
- Var ett av bidragen en ung popkille med ett avancerat nummer? Gissa på det!
- Var ett av bidragen trallvänligt, gärna på svenska, som designat för fruktstunden på förskolan? Gissa på det!
- Hade bidraget schlager-tendenser, lite “den här kör vi på möhippan”-feeling? Gissa aldrig på det (om det inte är Alcazar)!
- Var ett bidrag arty, speciellt med en stark kvinna? Gissa aldrig på det!
I år har det där inte fungerat alls. Felix hamnade i Andra Chansen, Dotter är möjligen en av våra absolut hetaste vinnarkandidater just nu (gå in på valfritt Eurovision-forum och ni kommer hitta utländska ESC-fans som hyllar henne som om de sett Jesus komma traskande över Östersjön på väg till Rotterdam) och varken Anis Don Demina eller Drängarna kunde rå på Mohombis märkliga framträdande i Luleå. All bets are off.
Jag skulle vilja skriva att den absolut starkaste oskrivna regeln, den om att värme och glädje alltid klår mörkt, kallt och coolt, fortfarande är intakt, men varför är då inte Alvaro & Mendez i final? All bets are off!
Möjligen skulle jag sett det här redan förra året.
Jag fokuserade nog möjligen på undantagen från de nya reglerna – som att Anna Bergendahl blev utknuffad av Mohombi, att Vlad Reisertog en absolut skräplåt till Andra Chansen och att Bishara (minns ni honom?) var John Lundviks största utmanare och hade segervittring – för att se att egentligen var alla bets off redan då.
Oscar Enestad, ung kille med bra låt och tekniskt nummer, blev slagen av Jan Malmsjö. Samma sak med Omar Rudberg. Och Lina Hedlunds schlager Victorious knuffade barnens megafavoriter Dolly Style all världens väg, medan tjejer som Malou Prytz och Wictoria slog ut grabbar som Andreas Johnson och Nano.
Förklaringen? Självklart det nya röstningssystemet.
SVT menade ju ifjol att det inte var så stor skillnad, men jag är övertygad om att det knappast är till varken Drängarnas, Anis Don Demina, Dolly Style eller Mendez fördel att kidsen numera trycks ihop i två röstningsgrupper där de som mest kan dela ut två tolvor. Det märks inte minst på publikundersökningen som melodifestivalklubben gör varje vecka.
Förr var det väldigt sällan som det var rejäla avvikningar från vad fredagens genrepspublik tyckte och hur alla röstade på lördagen (well, förutom i Malmö då, Lex Melody Club), medan det i år knappt stämt en enda gång. Varför? Jo, genrepen har helt enkelt för mycket barn som svarar i undersökningen. Barn som då är i majoritet att välja sin favorit (och till skillnad från lördagen bara får välja en enda låt), men som på lördagen dels trycker ut femmor till flera stycken och ändå inte kan åstadkomma mycket mer än max 2-3 12:or för en storfavorit.
Sen, och här har jag absolut inga belägg överhuvudtaget, utan freebejsar som en manusförfattare som skriver en helvit rap om direktsändningar, sen tror jag även att i takt med att publiken minskar så blir bara kärngänget kvar.
Nu har Mello ett stort kärngäng, men en av mina käpphästar genom året har ju alltid varit att programmet alltid fått utstå så mycket spott och spe genom åren för det främst älskats av barn, brudar och bögar… Eller med mindre allitteration; barn, kvinnor och schlagerfans. När nu programmet tappar publik inbillar jag mig att de som ryker först är de straighta männen och de icke tävlingsintresserade, de som i min fördomsfulla bok är de som tidigare tänk minst på Eurovision eller representation. Detta har också gett ett uppsving för låtar med tex tjejer, “Mello-artister”, ESC-meriter etc.
Sammanfattat: Ska du avancera numera måste du ha en låt som inte “är på skoj” och en låt som slår brett i flera grupper, inklusive den för telefonröster. En i mina öron riktigt bra effekt som jag hoppas och tror var precis den man eftersträvade när man införde nya rösningssystemet.
Jag gillar’t. Jag tippar gärna fel (vänta bara, det kommer jag göra denna veckan också) så länge bra artister, bra sång och bra låtar far till final – och det tycker jag är exakt vad som hänt i år (med nå’t undantag).
Men det är också en taktik som bara känns självklar ända tills finalen, då det vore oturligt om den låt som vann var en som många/de flesta hade som tvåa men som ingen hade som etta.
Men det tar vi då. Nu tar vi Malmö!
