Här har vi ytterligare nån som gjort alla rätt på scen!
Linda Bengtzing vräker in en hel massa ljuspelare på scen, vilket helt bygger om scenrummet, och plötsligt känns det som vi är i…tja, i en annan ishall åtminstone. Ett härligt scenbyte och riktigt snyggt tänkt. Varma färger dessutom, alltid ett plus. Linda är ju dessutom alltid bra i allt. Hon lyser ju lika mycket som pelarna, och ännu en gång idag får jag berömma koreografin från Sasha & Co. Modernt, men anpassat till artisten.
Mitt enda problem här är låten. Den är verkligen inte dålig, men jag skulle behöva blåljuga om jag sa att det är min favoritlåt med Bengtzing, och jag ljuger inte så bra… Jag som till och med gillade Killer Girl.
Det är exakt samma problem som jag hade med låtskrivarnas förra låt i festivalen (Ida Redigs Allting som vi sa från 2018). Den är okej. Men den når inte riktigt fram. Pop som liksom hamnar i något mellanland mellan modern pop och schlager, men inte riktigt vågar ta steget fullt ut i någon riktning. Versen bygger snyggt mot en killer-refräng som liksom inte kommer. Hur hårt Linda än Lill-Babs-jobbar på scen.
Inget skulle göra mig mer lycklig än om det här fungerar precis som Lina Hedlund och Jessica Andersson gjort de senaste åren. Linda behövs i festivalen. Och som sagt. Hon sliter som en oxe. Men jag kan bara tänka på hur det gick för Krista Siegfrieds.
Fast ”Allting som vi sa” är ju grym. En av favoriterna från 2018, typ den enda låt jag fortfarande lyssnar på från det året.
Nu har inte jag hört hela Bengtzings låt, men den låter som snoozefest i jämförelse. Synd på en annars så stark artist.