Väldigt nöjd med första veckan ur ett rent personligt perspektiv. The Mamas och Robin Bengtsson har vi ju redan varit på Eurovision med, och därmed lärt känna som de underbara människor de är. Det gör inte efterfester tråkigare om man säger så. Robin har ju dessutom en av mina favoritlåtar i årets tävling.
Några av de mer tråkiga (och mer allmängiltiga) aspekterna av Felix Sandmans misslyckande att ta sig till final i lördags i lördags var ju däremot dels att alla de som tycker det är helt onödigt att på coola nummer fick vatten på sin kvarn (jag gillar over-the-top-nummer i Mello – mer vattenfall, hamsterhjul, romare och sönderslagna glasrutor, tack!), men också att finalen tillsvidare missat ett tillfälle att ha med en poplåt som försöker säga något.
Trenden i Eurovision har varit ganska tydlig de senaste åren, texterna ska gärna ha tydliga budskap, gärna liggandes i tiden, som de feministiska budskapen i Nordmakedoniens Proud och Nettas Toy, för att inte tala om Jamalas 1944. Sjunger du på ett språk ingen annan förstår går det också bra att verkligen se ut som du har något att berätta, lex Portugal 2017.
Det sistnämnda blev säkert en del av Felix fall. Dansarna försökte nog förmedla lite känsla, men jag misstänker att flera framför TVn tänkte “Ah, detta är bara en repris av Dance You Off” (en känsla som kanske inte är 100% om vi hela programmet matats med att tänka på Rotterdam och ESC – minnet av Ingrossos tredje-sämst-från-folket sitter hårdare än hans Mello-vinst) och brydde sig inte ett dugg om texten…ett fenomen som inte är så konstigt hos ett folk vars största succéer utomlands är pophits med engelska texter som The Sign, The Look eller Joyride (en personlig wtf-text). Vi är ganska vana vid att inte bry oss så mycket om engelska texter om man säger så…
Sen behöver ju inte en text säga något för att den framförs på svenska. Är det någon som förstått vad Sonja Aldén sjunger om på sin färska deltävlings-femma? Jag har fortfarande inte gjort det. Och inte för jag hört varken Piga & Dräng eller Carpool Karaoke än, men nå’t säger mig att det kanske inte regnar av djupa budskap i de andra deltävlingarna heller.
Nä, vi får nog räkna med att vad vi än skickar till Rotterdam så blir det en glad nonsens-poptext på engelska. Och det är väl helt fine. Faktum är att jag undrar om det kanske inte är att föredra framför ÄNNU en låt om vår samtids absolut största text-favorit, samhällsfrågan och klyschbomben nummer ett, texten om “Att våga vara sig själv”.
Ett färskt exempel: Norrmännen bjuder ju på fyra nya bidrag varje måndag i sin tävling just nu och här är vad två av deltagarna har att säga om sina låtar hittills.
Det är väl härligt tänker ni, visst, i rimliga doser, men samtidigt har vi nu fött en hel generation besatta av tanken på sin egen överlägsenhet och rätt till att ha rätt. “Du kan säga hur mycket du vill att jorden är rund, men det här är MIN åsikt och jag har rätt till den!”. Vem bryr sig om jorden dör, bara jag har rätt att ta bilen till jobbet ensam så jag slipper Corona-viruset på bussen!
Den tredje låten heter dessutom (översatt till svenska): “Rösta på mig!” vilket väl är dubbeltydigt i den här tävlingen, men ändå i linje med samma budskap. Tänk på mig! Lyssna på mig! Tänk som jag! Gör som jag! Rösta på mig! Individualisternas kungarike.
Ge mig EN enda låt om hur kul det är att göra saker tillsammans (och preferabelt då inte dansa, vilket annars verkar vara den enda aktivitet de flesta kan tänka sig skriva en låt om att vi gör tillsammans…förutom Robyn då) och jag ska jubla och dansa genom ett smällkallt Göteborg i helgen.
Det absolut värsta exemplet är när längtan och suget över att skrika ut hur viktigt det är med att vara sig själv att man tar till kulturell appropriering för att låtsas tillhöra en grupp som verkligen behöver det. Låt oss gå till vårt västra grannland igen för årets värsta exempel, Melodi nummer fyra: “I am gay” – framför av 30-åriga Liza Vassilieva som definierar sig själv som straight.
Det här kan förmodligen vara den dummaste idén i Eurovision-sammanhang sedan Irland skickade en tyg-gam som rappade om att hen skulle få 12 poäng. Det är så urbota illa, att jag som homosexuell på väg till gaygalan för att belöna massa människor som verkligen ÄR gay (och i många fall fått lida en jäkla massa för det och en hel grupp av människor som kollektivt tvingats att vara något de inte är) knappt orkar tänka på det, men min gissning bara av att läsa kommentarerna om detta bidrag under dagen är att det inte kommer ge speciellt bra utdelning för Liza. Hon har redan lyckats hamna på kant med både alla ESC-fans som är gay OCH alla ESC-fans som tycker tävlingen fokuserar för mycket på “den homosexuella livsstilen” numera (jodå, det där är en hel krönika i sig). Det blir en tuff väg att vandra.
Skulle det fungerar har jag däremot ett tips till Felix Sandman nästa år: Skriv en låt som heter “I’m a proud, lesbian, black, muslim woman!” och du har det hela som i en liten ask.
Jag tycker textdiskussion är oerhört intressant. Det har blivit väldigt tråkigt de sista åren. ”Att vara sig själv”-spaningen är klockren verkligen. Känns som texterna går samma väg som musiken. Det blir mer och mer likriktat. Musiken saknar melodier och refränger och texterna saknar innehåll och idé.
Första veckan innehöll verkligen inget för mig. The Mamas överlägsna, där det i alla fall fanns en vettig refräng. Till min stora besvikelse sätter jag Sonja som tvåa, trots att jag håller med i all kritik ni gett den. Där finns i alla fall en MELODI! Om än tråkig som en låda suddigummin. Sen är ju Robins låt helt okej, men jag sitter bara och väntar på refrängen. Åhhh vad jag längtar efter refränger. Sen försökte jag verkligen gilla Felix låt eftersom man ”skulle” gilla den. Försökte försvara den i soffan med vännerna. Men nu efteråt kan jag bara erkänna att nej, det är verkligen inget för mig. Den nya tidens poplåtar är verkligen inte min grej, trots att jag försöker gilla det. Malou älskar jag ju, men inte när hon gör sån där tråk-pop.
Första veckan var kompetent, men supertråkig låtmässigt. Hoppas på mer minnesvärda saker framöver.
Appropå texter, lyssnade jag på Kom och ta mig med Brandsta city släckers häromdagen av en slump och insåg att den texten verkligen är mer allvarlig och seriös än man tror.