Måndagskrönika – Heja Sverige!

Medan Ukraina i veckan nått nya höjder av att politisera Eurovision, och på kuppen kastar bort en av årets härligaste val av låtar hittills, så har svenskarna helt på egen hand lyckats svänga Melodifestivalen bort från en av dess mest slitna klyschor de senaste åren: Det att vi alltid skickar en vit, ung pop-pojke.

Visst, det har funnits undantag sedan Eric Saade knuffade ut Sverige ur den där kylan då vi hamnat på fel halva av resultatlistan ett bra tag före 2011, men sedan den där majdagen i Düsseldorf har undantagen från den där formeln varit få…

Loreen. Visst. Det paket var liksom för självklart för att missa ens för svenskarna – men hade inte Euphoria varit där så hade Danny Saucedo varit i Eurovision (och förmodligen vunnit han också, men det är en annan historia). Sanna och 2014 är väl det klarast lysande undantaget, då den största motståndaren också var en kvinna, och den enda egentliga popkillen som följde klysch-mallen kom på allra sista plats (med en låt av John Lundvik för övrigt…times change).

Men i övrigt, med undantag för Frans, har det varit idel unga, beige-hyade pop-pojkar som svenskarna skickat till Eurovision – och det, det måste sägas, det har vi gjort med enorm framgång. Så stor framgång att man nästan började misstänka att vi aldrig skulle sluta med det.

Tills i år.

För utan att någon egentligen påtalat det (mer än möjligen Eurovision-fansen, men det känns inte riktigt som en grupp någon utanför den här bubblan har koll på eller bryr sig om) så har svenskarna helt plötsligt bara svängt mot något annat 2019.

Främst är det härligt att se att hälften av bidragen headlineas av en kvinna. OK, Hanna har med sig Liamoo, vilket väl egentligen borde innebära att det står 4,5 till grabbarna och 3,5 till tjejerna, men med tanke på att John Lundvik har sina fyra underbara “mamas” så tycker jag 4-4 är rimligt. Dessutom finns det ju en möjlighet att ytterligare tre tjejer ramlar in i finalen efter veckans Andra Chansen – inte minst för att de enligt våra beräkningar och gissningar varit treor i sina respektive deltävlingar.

Kollar man sedan grabbarna så har vi svensk-kongolesiska Mohombi, colombiansk-samiska Jon-Henrik, syrianska Bishara och så nämnda Londonfödda John och hans amerikanska mamas (plus Lulu Lamotte såklart). Det närmaste vi kommer vår vanliga unga pop-pojke är såklart Liamoo, en av favoriterna till segern i år, men eftersom han i intervjuer berättat om att han har rötter från både Sverige, Norge, Finland och Filippinerna så passar han ändå hyfsat bra in i min lilla mångkulturella teori.

Det enda man kanske kan ha synpunkter på som en svältfödd QX-reporter är någon glad regnbågs-representant (årets final-startfält är ju en enda lång uppvisning i lyckad eller olycklig heterosexuell kärlek) men jag gissar att man inte kan få allt. Det ska väl erkännas att tävlingen inte direkt varit svältfödd på just gay-representation i finalerna genom åren, men antalet öppna HBTQ-vinnare är en helt annan historia.

Nåväl.
Poängen här är dock så klart inte att heterosexuella, beige, unga pojkar inte ska få vinna Melodifestivalen. Poängen är inte ens att det skulle vara någonting bra att de lyser med sin frånvaro i finalen hittills. Poängen är att startfältet i finalen ser ut så här UTAN att det är något det snackats om, utan att det finns någon bakomliggande “PK-maffia” eller någon lobbying från media om detta. Detta är bara Sverige 2019.

Det här är helt enkelt det startfält som svenskarna har röstat fram för här fanns de bästa låtarna, och de flesta framför TV-apparaterna kunde inte bry sig mindre om alla de saker jag nämnt här ovan. De har gillat musiken de röstat fram att representera Sverige.

Vilket så klart i sig är en enormt härlig sak och någonting oerhört positivt i mina ögon.
Heja Sverige!

PS1. 21 låtar av årets 28 ligger på Spotifys topp 50. Sju låtar av topp tio är från Mello. Tre av dem ligger i topp. Det är det bästa resultatet sedan 2016 när låtarna släpps! Bra jobbat. Melodifestivalen dör utan hits.

PS2. Jag vågar knappt säga det högt, och jag tycker fortfarande att det finns flera låtar i finalen som skulle klara sig bra i Tel Aviv i finalen, men är det bara i min filterbubbla som John Lundvik och Too Late for Love storkrossar som segerkandidat? Det behöver ju inte betyda något, men i min bubbla är det Loreen- och Frans-kaliber på reaktionerna… Och när det nya röstningssystemet nu gett mera makt tillbaka till svenska folket…går han i så fall att stoppa? Vi har två veckor kvar att spekulera!

PS3. Andra Chansen handlar i stort sett bara om att få Anna Bergendahl till final för mig. Inget ont om Andreas, men Ashes to Ashes är en av mina tre bästa låtar i år. Sen tar jag gärna Arvingarna och Lisa Ajax dit också. Och kan jag få byta Rebecka eller Martin mot nån i Vlad vs Nano-duellen? Tack.

PS4. I Andra Chansen kickar ju nya röstningssystemet verkligen in. Varje åldersgrupp delar ut en etta eller nolla. Det bidrag som får flest röster kan ju därmed lätt förlora, om alla rösterna bara kommer i (tex) de två yngsta grupperna. Bara vid 4-4 så vinner automatiskt den med flest röster. Spännande!