Dags för årets andra Melodifestival-vinnare på scen!
För fjärde gången tävlar Martin Stenmarck i festivalen, och i mina öron är det här nog den bästa låt han ställt upp med (i konkurrens med När Änglarna Går Hem). Den här Uno Svenningsson-smockan är verkligen riktigt, jävla bra, och Martin levererar stabilt i ett nummer som helt litar på artisten och bara jobbar med scenens fantastiska ljus.
Absolut snyggast är delen i mitten när man ser Stenmarck uppifrån på en vit fyrkant som blir mindre och mindre och mindre och som på så sätt iscensätter den panikångest eller frustration som texten handlar om.
Verkligen super-snyggt gjort av Lotta Furebäck och Sacha Jean-Baptiste!
Chanserna för det här då? Tja, det skriker ju liksom inte vinnare om det här.
Men missförstå mig inte nu. Det har samtidigt en sorts stort självförtroende och attityden av att det VET hur bra det är. Det lägger sig inte platt på nå’t sätt, med det liksom säger ”vi kommer inte göra ett enormt nummer kring det här för vi VET vilken bra låt vi har – men att ni också hellre röstar på YouTubers och duktiga barn än på bra låtar numera”.
Eller så förväxlar jag bara det med att det är jag som uppgivet tänker så… Bara det att jag för tre sekunder tänkte att Stenmarck är en ”äldre artist”. Och han är fem månader äldre än vad jag är. Suck.
I en rättvis värld borde det här självklart vara topp fem. Gärna högre.
