Habibi, habibi!
Lalalalalala Dance with me!
Habibi, habibi!
Lalala Dance with me!
Det går liksom inte att få det där ur skallen när man hört den där låten en gång. Det sitter i huvudet som ett Hubbab Bubba (f’låt för mycket gammal icke sockerfri tuggummi-referens) på direkten. Vilket inte nödvändigtvis behöver vara något bra…
Men låt oss börja med det som ÄR bra: Den här uppställningen av Dolly Style – där ingen var med under Hello Hi-eran – sjunger bättre än någon av de tidigare upplagorna. De animerade dockorna på LED-skärmen – riktigt snyggt i början när de stiger upp ur golvet och man sedan klipper snabbt till de riktiga tjejerna – är kul och, som vi berättat tidigare, det finns en Habibi-dans! Visst, dansen är så enkel att Macarena framstår som klassisk balett, men ändå. Det finns ett rörelsemönster. Och det gillar man ju som gammal schlagerbög.
Så till det negativa då: Numret är förvånansvärt energilöst. Man är ju van vi att det ska skuttas och hoppas och åkas bergochdalbana när dockorna står på scen. Att det ska vara en energikick. Men nu är det mest en….behaglig lunk. Det börjar liksom i halvfart och håller sig där. Nog för att det marscheras lite mellan olika mikrofoner och nog för att det viftas med armarna (se ovan) men det känns ändå väldigt….trött? Nä, ett extra batteri vardera till repet i morgon hoppas jag på!
Sedan kan man säkert ha åsikter om att man blandar det arabiska ordet habibi med punjabi-musik och bländvita dockor med japansk-animeförlaga…men va fan. Jag säger blanda och ge! Ju mera folk mixar sina kulturer med varandra desto vackrare blir världen.
Med sin stora fanbase i de lägre röstningsgrupperna så bör det ändå ha en solklar chans på Andra Chansen. Men högre än så ställer jag mig mycket tveksam till att det skulle kunna bli.
