Måndagskrönika – Ju förr desto bättre?

Visst är det lite gulligt med alla de här straighta, vita männen som vill lägga ner Melodifestivalen – ett program främst (nej, inte bara, men främst) älskat av kvinnor, barn och bögar – varje år?

Nej, det här är inte ett försvar av genomsponsringen av ett TV-program som Mello, jag tycker precis som de flesta att det är helt sjukt att ett påhittat reklamband som Pagean Fury kan få en plats i Sveriges största musiktävling – de borde diskats redan på pappret som Judith & Judith för några år sedan – men man kan ju då samtidigt ställa sig frågande till varför ingen diskuterade lämpligheten i att SVT sände fotbolls-VM i somras?

Var det NÅGON som såg en match där som inte kunde räkna upp vartenda spelbolag som existerar efteråt? Och – hemska tanke – jag tror dessutom jag såg att vissa fotbollsspelare var – HJÄLP! – sponsrade och bara bar vissa märken. Jag kan ha sett fel. Men jag tror inte det. Däremot missade jag nog alla de där krönikorna om hur hemskt det är att SVT fortsatte sända Sveriges matcher, eller raljerandet om hur biljettpriserna till dessa fotbollsarenor dränerar stackars svenska barnafäder barnfamiljer på deras surt, redan beskattade, slantar.

Och den här vinterstudion som pågår i flera månader? Var det inte bättre när man bara visade backhoppning på nyårsdagen och alla idrottsmän åt gröt och jobbade fulltid som gympalärare bredvid? När jag tänker efter är det väl det de flesta kvinnliga idrottare fortfarande gör, så det är väl kanske det som förklarar tsunamin av krönikor i våra sportbilagor som kräver mindre herrsport och mera kvinnor som idrottar i SVT.

Nä. Tur att det var bättre förr. Här är förresten en bild från videon till vinnarbidraget E De Det Här Du Kallar Kärlek från 1986, det året då alla tävlade med videos. Fin tröja, Lasse!

Och här är Siw Malmkvist i en mellanakt 1996. Jag antar att HYMO är kodord för ”helt osponsrad”.

Visst. Jag överdriver för komisk effekt här. Och det är jag tydligen inte ensam om.

GP var ju först ut med sin krönika om sponsringen, men absolut roligast har jag åt Jan-Olov Anderssons helt vansinniga krönika i Aftonbladet, med rubriken “Det var bättre förr!”.

Jo, jag vet att vår samtid har en enorm förkärlek till myten om att allting var bättre i nån sorts odefinierad dåtid, Sverigedemokraterna har ju blivit Sveriges tredje största parti på att om och om igen upprepa denna ramsa, men när det gäller just Melodifestivalen så har ju jag och Ronny gjort en poddserie hela vintern som verkligen bevisat motsatsen, vilket gör att jag känner att just detta påstående är något vi måste grotta ned oss lite extra i. Om inte annat för komisk effekt.

Så låt oss kolla på några intelligenta citat från Anderssons text (som jag såklart förstår är ute efter att provocera sådana som mig och ge massa klick så jag ser alla de otaliga annonser för spelbolag som man måste ta sig igenom innan man kommer fram till en artikel på Aftonbladet, men det är helt ok, jag är ju ute efter samma sak) och försöka komma på vad som är JO Anderssons “förr”. Och hur bra det egentligen var.

Det var bättre förr! En tävling om året.
OK. detta gör att vi kan stryka 1959 och 1971 då Melodifestivalen hade åtta semifinaler med två tävlande bidrag per semifinal, och där varje semifinals vinnarbidrag blev kvalificerat till en final. Vi kan också konstatera att stackars JO känner sig tvingad att se alla fem kvalveckorna, när han egentligen skulle kunna hålla sig till att bara se finalen den 9/3 och få precis den typ av TV-kväll han önskar. Skaffa ett Netflix-konto, JO! Jag föreslår Sex Education, Elitskolan och The Americans.

Det var bättre förr! Anders Berglund som dirigerade en orkester!
Det här gör det ju ganska lätt att slopa en hel massa år som då tydligen var förr, men samtidigt inte bättre. Anders Berglund dirigerade Melodifestivalen 15 gånger, men låt oss vara lite generösa och bena ned det till att han gjorde nästan alla tävlingar på 80-90-talet (jag bara antar att JO även gillar Curt Eric Holmqvist). Då är det alltså någonstans under dessa två årtionden som JO tyckte det var som bäst (fast då måste vi så klart ta bort 1985 och 1986 när man inte hade nån orkester).

Det var bättre förr! Programledare som var programledare! 
Nu vet jag inte vem JO Andersson vill ha tillbaka mest från 80- och 90-talet, Bengt Bedrup och hans monologer där han kallar folk för n-ordet, eller det totala haveriet Lennart Swahn som inte lyckades säga ett enda namn utan istället förolämpa varenda artist, utan låt oss bara fokusera på att det där påståendet är en ren lögn under JOs favoritperiod. 1983 leddes Mello av sångerskan och konstnären Bibi Johns, Eva Andersson som höll i programmet 1985 var en tidigare Miss Sverige, och Yvonne Ryding 1989 hade varit Miss Universum. Andra som ledde tävlingen under åttio- och nittiotalet var Adde Malmberg, Claes Malmberg, Triple & Touch, Siw Malmkvist, Pontus Gårdinger och Vendela Kirsebom. Och så givetvis år 2000 som leddes av tio artister som tidigare tävlat. Curt-Eric Holmquist och orkestern var kvar då också.

Mot slutet slår det ironiska gnistor om tangentbordet när han vill gnälla på artisterna som ställer upp i år.

“Förr”, skriver JO, ställde artister som “ABBA, Tomas Ledin, Björn Skifs, Siw Malmkvist och Monica Zetterlund” upp. Helt sant, men här prickar han alltså in ett tidsspann som sträcker sig 45 år från 1959 till 2004. Mot dessa ställer han sedan ironiserade fem artister från i år; Mohombi, Zeana, High15, Pagan Fury och Bishara – fyra debutanter och en Grammy-vinnande återvändare med en av 2017 års största hits i världen på sitt CV. Lite som om ALLA artister mellan 1959 till 2004 var enormt folkkära redan innan Mello, och som att festivalens kanske största funktion från dag ett inte varit att plocka fram nya artister? Det är väl det som svenskarna genom alla år älskat mest att få göra? Festivalens absolut största stund i vår folkhemshistoria är väl fortfarande när Carola slog igenom som skönsjungande – totalt okänd – 16-åring? Varför skulle inte ett sådant ögonblick unnas någon som Bishara?

Vad sägs förresten om meningen: ”Förr ställde artister som Ulla Christenson, Tommy Jacobson, All of a Sudden, Lena Bergqvist och Jonny Lindé upp, medans nu är det bara artister som de ”välkända” Jan Malmsjö, Arja Saijonmaa, Arvingarna, Andreas Johnson och Ann-Louise Hanson”. Den är exakt lika korrekt som den herr Andersson skrev.

Och det är just när vi hamnar i sådana här resonemang som jag blir lite rädd och inte tycker det är så fnissigt längre. Visst. Detta är bara en simpel Mello-krönika från en farbror som vill provocera, men det är samtidigt samma sorts jobbiga fake news-retorik som används allt för ofta av internet-trollen där ute för att det ska ge en bra smak i munnen.

Men OK, jag kan överleva hejdlösa överdrifter för komisk effekt.

Däremot ger mig meningen “men i finalen kombineras de inte med en kvalificerad svensk jury, utan en internationell jury som är Christer Björkmans polare från gamla öststaterna som bjuds in till Stockholm” en dålig känsla i magen. Detta är ju en mening som inte bara är helt fel faktamässigt för kul effekt (och som inte tar hänsyn till att Sverige har blivit en stormakt i ESC sedan de internationella jurygrupperna kom med) utan som (säkert oavsiktligt, men ändå) tyvärr stinker av nationalistisk självgodhet och viss främlingsfientlighet. Det är verkligen mycket med den där retoriken mot slutet i krönikan som jag inte tycker är OK och lite under Aftonbladets värdighet (säga vad man vill om AB, de är vanligen jävligt bra på att rapportera från Melodifestivalen) och som därför stör mig alldeles extra. Det som skulle vara kul och provocerande blir plötsligt bara provocerande. Fast kanske inte på det sätt som det var menat.

Slutligen. Med allt detta sagt så kan ju såklart INGEN ta ifrån Jan-Olov Anderssons hans privata åsikt om att det var bättre förr. Det är klart han får tycka det!

Låt oss därför avsluta med ett litet klipp som visar EXAKT hur bra JO Andersson tyckte Melodifestivalen var förr. Ni vet då Anders Berglund dirigerade orkestern, en “riktig” programledare drog rasistiska skämt och artister som Tomas Ledin ställde upp och vann. Låt oss avsluta med att läsa hur bra JO tyckte om Melodifestivalen 1980 och vad han tyckte om den kompetenta, svenska juryn dessa år!

I rest my case.

PS. Anna Bergendahl hade bästa låten och MÅSTE komma vidare från AC
PS2. Eric Saade var kvällens programledare-genombrott. Mellanakten var magnifik.
PS3. HUR kan folk som jobbar med artister i Mello fortfarande vara så klantiga att Wiktorias låt finns ute på Spotify?
PS4. Det blir ingen podd denna veckan för ikväll är det stor QX Gala i Stockholm! Själv har jag inte riktigt hämtat mig efter den här veckan och tänker bädda ned mig för att få tillbaka LITE kraft igen till på onsdag. Gah. Det var långt mycket lättare innan man var i röstningsgrupp +75. Kanske var det bättre förr ändå?