Linda Bengtzing – Första Repetitionen

En stor röd ridå sänks ned på scen, den går upp, och voila: Linda Bengtzing är tillbaka!

Jodå, det låter väldigt mycket precis som det brukar i refrängen, men produktionen i verserna är Dinah Nah-pimpade för att flytta fram årets mest moderna schlagerbidrag till att bli Linda B anno 2016.

Numret är desto mer klassisk schlager: En stor trappa, gult ljus, och sex snygga, manliga dansare. Inget krångel där inte. Och jag kan inte hjälpa att de inte lagt lite, lite mer krut på att göra något mera originellt med numret. Ridån är ju skitsnygg – men därefter är det mest dans och närbilder på Linda…

Hur fungerar det här då 2016?
Som med typ allting den här veckan hittills: Ingen aning.

Artister som vi sett förut och som gör precis vad de brukar har inte belönats alls för det i år (om de inte heter David Lindgren) och schlager-genren, som många av oss hoppades fick nytt syre vi Magnus Carlsson förra året, känns mera död än någonsin tidigare. Det ger inte Linda direkt fina odds för en finalplats på lördag.

Samtidigt är det här den enda av årets schlagers som åtminstone musikaliskt försöker placera sig 2016 (lite synd att de inte tänkt så med numret också) och Linda är ju alltid Linda och tillbaka till det hon gör bäst efter (otroligt underskattade) Ta Mig sist. För oss som gillar är det ju precis vad vi vill ha.

Det blir spännande det här.