Robin Bengtsson – Första Repetitionen

Först och främst: Jag älskar den här låten.
Jag vet inte vad det är. Robins röst? Munspels-hooken? Att den har ett underbart stråk av vemod? Men det är nånting med den som gör att jag längtar efter att få ha den i mina lurar på gymmet, bussen till jobbet och morgonpromenaden. Love it.

Med det sagt så är jag inte så säker på att hela Sveriges röstande Melodifestivalpublik kommer känna likadant på lördag. Jag tror tyvärr att Robin kan få det ganska tufft.

Numret känns snyggt och dyrt med Robin ensam vid ett mickstativ på ett coolt LED-golv som skiftar i gult och guld, och det sticket ut genom att låta honom vara helt ensam på scen. Kan ändå inte hjälpa att känna att det är något som gör att man saknar lite av Annas värme, av S&Vs lekfullhet, av A&Ms personkemi och så vidare. Någon bild som sitter kvar på näthinnan som en smäck efteråt.
Kanske beror lite på problemet att munspelandet (som märkligt nog får väldigt mycket plats i början av låten – men som sedan bara läggs ned) som ju gör att två händer täcker Robins ansikte i början när man som TV-publik behöver få kontakt med honom? I vilket fall, i en så här jämn delfinal kan det, så klart i kombination med att låten kräver en eller två lyssningar (det är mera en radiohit än ett MF-nummer), vara avgörande.

DOCK! Han sjunger riktigt bra. Han är snyggare än de flesta här i stan. Numret ÄR svinsnyggt. Och han har (i mitt tycke) veckans bästa låt. Det vore ju löjligt att räkna ut honom då.