Två trumset på scen likt Ulrik Munther i fjol, en synth i mitten och två gitarr-snubbar på flankerna – där har ni Jay-Jays uppställning för Paris. På sidorna av scenen fylls LED:arna av franska ord.
Jag tror fortfarande att den här vemodiga, men slamriga, vandringen genom Paris gator får väldigt, väldigt svårt att hävda sig på lördag – men jag gillar det. Även om melodin är långt otydligare än den kak-bönorna har precis innan, så är det här något jag går i gång på och som med sina skarpa ljud i kombination med elektroplonk, stråkar och vemodiga text får mig att känna något.
Jag är inte säker på vad. Men det är nåt bra.
Får från säkra källor att det är så här som Jay-Jay brukar låta, fast produktionen här är lite mindre elektronisk än vanligt och lite mera ”producerad” med stråkar och trummigt slammer. Så nu vet ni det.
