Tjej-countrygrupp i Melodifestivalen. Kan ni gissa hur scenen ser ut? JAPP! Det är fladdrande tygstycken i bakgrunden. Inga högskolepoäng krävs för den gisningen.
Allt startar dock med ännu en split-screen (redan 2013s största trend? Vi som hade hoppats på snusnäsdukar…) där tjejernas tre ansikten syns i närbild bredvid varandra.
Tja, vad ska jag säga. Tjejerna står rakt upp och ned vid varsin mikrofon och KÄNNER när de sjunger. Allting är väldigt kompetent. Det är en fin liten låt i bakgrunden som levererar precis det den ska (stråkarna är väldigt snygga) och tjejerna sjunger bra och ser dödligt seriösa ut medan de gör så.
Men som vi sa igår: Det här är ”Musik för musiker…musik för branschen”. Och vi är ju varken musiker eller braschfolk utan två simpla bögar som gillar musik som får oss att känna något. Vilket det här tyvärr inte gör. Det går liksom bara förbi. Jo, jag nynnar med medan jag hör låten – det är ju en Kempe-refräng här ändå – men så fort låten är slut så har jag glömt den.
Kanske känner Sverige annorlunda? Tjejerna har absolut en chans på topp fem och en AC-plats är väl inte bortom rimlighetens gräns, men mer än så? Nä. Det här är inte Pernilla Andersson eller Lisa Miskovsky.
