Det som slår mig under den första minuten av Sting är hur mycket jag saknat Eric Saade och det han står för i Melodifestivalen. I den här bubblan så ÄR han ju verkligen den superstjärna som han (i alla fall enligt medierna) säger sig vilja vara och jag älskar att äntligen få se ett bra, påkostat dansnummer till en riktigt jäkla bra modern poplåt igen. Här börjar han i siluett, fortsätter i ett genomproffsigt dansnummer med dansare från SDA och avslutar (så klart) med en påkostad specialeffekt där en egen scen kommer ner från taket, plockar upp honom och flyger ut över (den skräckslagna) publiken. Maffigt! Och då har jag inte ens nämnt låten i sig, som är ett ytterligare bevis på vilken fantastiskt skicklig låtskrivare Fredrik kempe är. detta låter inte ens i närheten av Popular eller Manboy, men innehåller samma glädje och hitpotential. Olly Murs möter Carly Rae Jepsen möter One Direction.
Allt annat än final vore skandal. Detta är i en klass för sig på lördag.
