Jag vet inte HUR många gånger människor här och IRL som börjat mumla om Anna Bergendahl i samma mening som jag nämner Frans och Eurovision i samma mening. Själv är jag långt mycket räddare att det här skulle kunna vara en sådan om den vann.
Missförstå mig inte nu. Jag älskar den här låten. Efter Frans, och tillsammans med Oscar Zia och Wictoria, är det min absoluta huvudkandidat till seger i år. Den där munspelsslingan is to die for! Robins ögon är en större specialeffekt än Ace kuber.
MEN! Allt det där ni är rädda för med Frans är jag rädd för här.
Att det är för svenskt.
Att låten är för enformig.
Att Robin (hur snygg han än är och hur bra han än sjunger) inte är tillräckligt karismatisk för att springa igenom rutan.
Att numret är för blekt.
Att munspelet känns lite…märkligt (det känns fortfarande mera som om Robin äter en stor Subway-macka än att han spelar ett instrument).
”Att han kan bli en Anna Bergendahl”.
Men precis som jag tror ni kan ha fel i fallet Frans, så kan jag absolut ha fel i fallet Robin.
Jag antar att vi får veta det först om han vinner.
Och tro mig. Jag kommer vara (nästan) lika glad som om Frans vann då.
Inte minst för det vore ett finger rakt upp i ansiktet till alla som dömer ut ”den gamla Melodifestivalen” om Bobby Ljunggren och Henke Wikström får vinna igen.
Om man inte utvecklas, avvecklas man.
Så. Härlig. Låt. Detta.
Tippad placering just nu: Trea
Streams på Spotify just nu: 2 674 426
Tippad Eurovisionpotential just nu: Hög. Det här är en bra låt och två snygga ögon även i Eurovision. Punkt.
Det här är förresten dagens fnissigaste tidningsrubrik för den som är på DET humöret.