Här har ni däremot en låt som berör mig. Inte teflon någonstans. Och då ska det ärligt sägas att jag säkert har kastat ur mig en och annan onödighet om Rikard Wolffs sätt att sjunga och hans låtar genom åren. Men det här är bara så väldans, väldans vackert.
Har ni koll på Tomas Andersson Wij så förstår ni säkert lite hur det låter, addera Rikards specialla sätt att recitera, snarare än att sjunga, en text och så garnera med sara Isakssons röst som en liten dimma över det hela på slutet. Vackert!
Nej, det är kanske inte nytt. Det är kanske inte spännande. Och låt oss vara ärliga. Även om Rikard inte har ”den stora nackdelen” som Järvinen hade förra veckan som hade mage att vara kvinna och inte se ut som det förväntas av en kvinna i Melodifestivalen vad gällde kläder och hår etc (jotack, jag läste Twitterflödet på #melfest taggen – pinsamt Sverige) så är han ju ändå inte Thorsten ”jag har faktiskt levt ett hårt hetro-liv” Flinck utan har mage att vara äldre bög (jotack Twitter, jag är redo på lördag också…bring it on)! Jag hoppas jag har fel, men jag tror det förmodligen är lite som att starta i halka i uppförsbacke med taskigt dragläge i Sverige 2013 hur många Kronprinsessor som än dyker upp på QX-Galan. Tyvärr.
Men jag gillar det här. Avskalat, enkelt och med en fin text. Det behöver inte vara svårare än så.
