Dags för en av mina absoluta favoritlåtar i årets festival!
Jag har varit sjukt spänd på hur det här kommer att framföras en bra stund nu.
Svaret: Frans, som nu hunnit bli tio år äldre efter han hade sin stora hit med Zlatan-låten, står framför en stor extra inrullad LED-skärm som varierar mellan starkt, varmt, gult ljus och texter och bilder från låten. Det kan nog bli bra det här. Och han sjunger jäkligt bra, killen. Grym röst.
Men i stort sett ingenting sitter vid första genomkörningen. Frans missar nästan varenda kamera och kamerorna filmar varandra eller hamnar snett mot honom och skärmen. Ungefär som det alltid är med helt nya artister i festivalen och/eller med nummer som bygger mycket på skärmar och teknik.
Den (härliga, kan ju inte släppa vad jag gillar detta) redan rätt introverta låten (den liksom bara ”myser på” efter att den startat – inte mycket händer) behöver dock INTE en väldigt introvert 17-åring som sångare, då kommer folk ha väldigt svårt att få kontakt med den eller honom, så jag håller alla tummar för att efter några genomkörningar så kommer Frans våga öppna ögonen och titta in i kameran och LE. Det kan vara skillnaden mellan typ final och femteplats här.
(Redan på andra repet så är vi något på spåret! Bra! Men det är en lång väg kvar)
Och hade inte Robin Bengtsson flugit till final hade jag aldrig vågat hoppas på att en sådan här låt skulle gå någonstans i den här tävlingen. Den är ju en bra bit från Euphoria och Heroes. och var jag inte så sjukt kär i låten så skulle jag kanske klarare kunna se att vi inte behöver det här också i finalen.
Ed Sheeran möter Justin Bieber möter Salem al Fakir. Typ.
Men den här tävlingen är ju för mig lika delar kärlek till formatet som kärlek till musik och här vinner det sistnämnda. Heja Frans! Jag hoppas SÅ fler än jag hör vad jag hör.