Det här är alltså en låt på engelska. Som den här. Inte en låt på svenska. Så. Då vet vi det.
Det är ju trevligt att Andreas Johnssons mini-mini-mini-podie från i fjol får komma tillbaka. The return of forgettable props, liksom. Sån’t gillar vi. Ge inte upp det finns en morgondag även om du är en av Anna Books konfetti-sprutor.
Så. Molly PH står alltså (i början) på detta nämnda podie framför en gigantisk ljusrigg – tänk ”en halv, kantig Sanna-rigg på högkant”…ja, ni som fattar fattar – det kommer en massa eld mot slutet, men den verkliga effekten här är såklart Mollys röst som hon använder på alla möjliga sätt i låten. Mot slutet traskar hon fram på scenen till ett mick-stativ, något man med god schlagervilja kanske kan se som en hyllning till hennes nummer förra året?
Snyggt, mycket ljus och sångtekniskt kladerfritt, och Molly har ju dessutom – som alla som sett Idol och Så Ska Det Låta – en enorm scenpondus. Inget att invända på där.
Sedan har vi låten då, och det här är nog den första låten som paret Deb + Anton (aka The Family) haft med i Melodifestivalen som jag inte riktigt förstår och älskar direkt (kanske inte helt oväntat att det skulle komma sådana i takt med att de tar över festivalen mer och mer). Den är absolut inte dålig, men den är väldigt….linjär. Snyggt producerad (fingerknäppningarna! körerna!) och så där, men jag är så bortskämd med gängets överraskningar och snygga popkrumbukter i tidigare låtar att jag kan inte hjälpa att det känns mer som ett snygg albumspår på Mollys skiva, än något som kan vinna i Friends (och det var väl det man ville hon skulle komma tillbaka med)?
Nu är jag ju säker på att alla inte tycker som jag, så det här kommer säkert räcka till topp fyra, och förmodligen även ha chans på en finalplats på lördag, men precis som i fallet David Lindgren så känner jag mig lite….underwhelmed (ge mig en bra svensk översättning på detta ord NU).
Kan SVÄRA på att jag använt ordet underväldigad i både en och två krönikor! 🙂
Ha! TAGET!! <3