Allmänt: Rent personligen tycker jag det här är årets bästa killdanspoplåt. Är fortfarande lite konfunderad över varför det inte räckte hela vägen i Göteborg.
Ändringar i numret: Den spektakulära volten mot slutet är borta eftersom Anton har skadat knät. Under repetitionerna är dessutom hans killdansare ersatta med tjej-diton. Men det får aldrig ni se. Han verkar dessutom fått tillsägelse att styra upp micktekniken. Nu är micken vid mummen hela tiden (utom när kören sjunger ”Ah-Oh What a Feeling!”).
Chanser att hamna bland de fem: Låten var den som snabbast vandrade upp i topp på iTunes när låtarna släpptes och Antons fans är bland de ihärdigaste på Twitter, Instagram (hans ”nu går jag och lägger mig med rufsigt hår”-inlägg slår ryktesvis tydligen Eric Saades ”titta när jag går runt på nån solig semesterort”-ditos vad gäller likes) och Facebook. Klart Anton lär hamna bland de fem.
Finalplatsbetydelse för låt/artist: Stor. Projekt Anton Ewald skulle ju bli nya Projekt Eric Saade och då behövde ju Begging bli en Manboy och inte en Youngblood.
”Funktion” om låten kommer till final: Just nu är David Lindgren helt ensam om danspopkille-kvoten i finalen, och Begging är väl mer än Amazing 2 medan Skyline ärIn the Club 3?
Chanser i finalen: Kommer han dit lär han hamna topp fem.
Tillägg: Melodifestivalen har verkligen en grym förmåga att plocka fram sådanahär duktiga pop-pojkar varje år. Varför fungerar det inte på samma sätt med tjejer? SÅ märkligt.
