Alltså. Vi kan ju inte bara lämna Eurovision 2015 utan att prata rejält om resultatet!?
Det har väl inte undgått någon att om bara teleröstarna hade fått bestämma så hade Italien vunnit stort före Ryssland med Sverige strax efter på plats tre. Juryn däremot älskade Sverige mest och gav oss över hundra poäng mer än andrafavoriten Lettland, och eftersom samma jurygrupper bara placerade Italien på sjätteplats med dryga 180 poäng färre än Sveriges 353, så tog vi hem det här.
Finalens röster, delade på jury och teleröstare.
Reaktionen lät såklart inte vänta på sig. Zeljko Joksimovic var arg på juryn – trots att Serbien fick exakt den placering teleröstarna ville. Alla de där fansen som jublade så för att vi slog Ryssland insåg plötsligt att vi ”snuvat” dem på en Italien-resa, och deras skrik om orättvisa, korruption och fusk skallade nästan lika högt som den gången jag blev bindgalen av raseri i Düsseldorf när samma Italien snodde vårt silver framför näsan på Eric Saade bara på grund av juryns kärlek…
Men man ska ju inte tro att fansen har rätt när de med gälla skrik nu påpekar att jurygrupperna hjälpt Sverige sedan dag ett (då de lyfte Charlotte Perrelli från en 12e plats i semifinalen in i finalen via ett wildkort). Malena Ernman var tex telefonröstarnas nummer femton, medan juryn placerade henne fyra från slutet. Erik Saade hade som sagt tagit Sveriges andra silver genom tiderna om inte jurygrupperna bara placerat honom nia, och, framförallt, Sverige hade aldrig missat en final någonsin om inte jurygrupperna sänkt Anna Bergendahls 9:e-plats i semifinalen 2010 genom att stoppa henne 11:a (och tokhöja Israel). Men visst, Loreen hade såklart vunnit i vilket fall (om än med mindre marginal), det var de som petade upp Sanna Nielsen till bronset ifjol och Robin Stjernberg hade faktiskt gett Sverige ännu ett brons (!) om bara juryn fått bestämma.
Och så finns det enskilda jurymedlemmar som verkar hata oss lite extra. Vem är du, Yseult? Varför hatar du Måns?
I år fick Måns elva tolvor av juryn – men bara tre av telefonröstarna. Det var bara i Azerbajdzjan, Armenien, Australien, Belgien, Danmark och Rumänien som telefonröstarna ville ha Måns högre än vad juryn ville. Ja, och så Norge då, fina Norge, som var det enda land i år där både juryn och tittarna ville ha Sverige på första plats.
Men allt det där är ju bara ”kunde” och ”hade” och ”om”. Nu är det ju en kombinerad poängsättning som gäller, och den infördes ju av en anledning – att hälften av rösterna garanterat skulle komma från människor som hört och sett låtarna flera gånger tidigare, och kompensera för grannröstning och diaspora.
Så klart fick vi en rättvis segrare ändå (och Wiwibloggs har skrivit ett väldigt bra ”försvarstal” med alla argument HÄR) och jag nöjer mig med att konstatera att Måns låt är den som säljer mest världen över (till och med bättre än Loreen), att det varit annorlunda om någon som inte varit favorittippad hela säsongen vunnit – och att jag förmodligen hade varit lika arg och skrikit samma saker som många gör nu om vi varit folkets överlägsna favorit och sedan förlorat till ett land som typ Azerbajdzjan.
Och Ill Volo borde förresten vara vana. De vann San Remo-festivalen med skyhöga telefonröstresultat – men utan att vinna någon av de två jurygruppernas högsta poäng. Faktum är att tävlingens ”expertjury” i Italien gav grabbarna och Grande Amore absolut lägst betyg. Gianluca verkade glad ändå.
Sverige var dessutom överlägsen både bland tittare och jury i sin semifinal, långt mera överlägsen än både Alexander Rybak och Loreen var i sina när det begav sig, och sopade i finalen in tredje mest poäng genom tiderna bara sju mindre än Loreen.
Nu var ju inte Rysslands resultat illa heller. Med sina 303 poäng var Polina Gagarina den första tvåan i ESC-historien att få över 300 poäng. Ja, faktum är att låtarna i toppen i år dammsög åt sig poängen så hårt att Ill Volos 292 poäng räckt till vinst alla tidigare år, utom då Ryback och Loreen vann. 2011 hade belgiska Loic Nottes fjärdeplats på 217 varit fyra få poäng från att sno hem vinsten före Ell & Nikki från Azerbajdzjan…
Det gjorde såklart att det blev mindre poäng över till de andra, och att Serbien kunde nå en tiondeplats med futtiga 53 poäng. Ingen har hamnat topp tio med den summan sedan 2001 i Köpenhamn, då Kroatiens Vanna blev 10:a på bara 42 poäng. Förra året hade samma summa tex gett en 16:e plats, och Robin hade 62 poäng när han blev nummer 16 i Malmö. Loreen-året hade Serbien hamnat på plats 19.
Flest poäng i ESC genom tiderna – tre från 2015 på topp fem.
Annars är väl ”kompisröstning” det mest klassiska uttrycket som finns i Eurovision, och nyheten där i år var väl att jurygrupperna i baltstaterna slitit sig från ”Mother Russia” (som den ryske poängavlämnaren kallade sitt land) och börjat rösta med Norden i stället. I Litauen rankade två av de fem jurymedlemmarna Rysslands bidrag sist av alla 26, vilket gjorde att TV-tittarnas tredjeplats/åttapoängare blev en nolla totalt.
Jag tyckte det här med ”kompisröstning” var så intressant så det fick ett helt eget matigt inlägg.
Det hittar ni här.
Vissa grannar är dock inga större kompisar. Som de gamla rivalerna Storbritannien och Frankrike.
För att inte tala om Armenien och Azerbajdzjan som fortsätter att verkligen hata varandra. Nagorno-Karabach-konflikten verkar inte riktigt vara bra för Eurovision-grannsämjan, då både alla jurymedlemmar och telefonröstare satte varandras länder på sistaplatsen – i år igen.
Det kan också vara värt att nämna att Azerbajdzjan verkar ha lämnat framgångsåren bakom sig. Efter att inte ha varit utanför topp fem på fyra år har de nu varit utanför topp tio två år i rad och var i år ännu närmare än i fjol att inte ta sig vidare till final från sin semi. Ironiskt nog var det Maltas åttapoängare (och Tjeckiens tia) som bidrog till att Elnur kunde åka vidare som tia placeringen precis framför…just Malta. Tolfteplatsen innebar också att han hamnade fyra platser (och nästan hundra poäng) bakom sin förra medverkan 2008.
Jurygrupperna föredrog genomgående Norges duett före Estlands. I Polen var tex Goodbye to Yesterday folkets tvåa – men juryn hade den först på 17:e plats. I San Marino, där det bara används jury för alldeles för få röstar, tyckte juryn att Estland var startfältets näst sämsta låt och placerade den 26 av 27. Bara Albanien var sämre tyckte de. Samtidigt var A Monster Like Me juryns femma, men det polska folket ville se den först som tolva.
Hade tittarna avgjort finalen hade Estland kommit femma och Norge bara hamnat på plats 17. Jurygrupperna tyckte tvärtemot att Norge skulle bli sjua och Estland 11. I semifinalen hade teleröstarna till och med Estland som tvåa efter Ryssland, men jurygrupperna surade och hade bara landet som nia. Slutresultatet för dessa ganska likvärdiga, innerliga duetter blev att Estland hamnade sjua, och Norge åtta, med bara fyra poängs skillnad. Norge blev därmed det enda landet som tittarna och jurygrupperna inte var överrens om borde finnas med på topp tio.
Belgien och Lettland kan sägas vara två av tävlingens mindre uppmärksammade vinnare bortsett från Måns. Belgien kom till final för tredje gången på elva år och fick sin bästa placering sedan Sanomis silver 2002. Slutsumman 217 poäng är den högsta något bidrag fått i landets ESC-historia. Precis som med Ryssland var det också ett land som folk och jury var ganska överrens vad de tyckte om – alla gillade den. Det samma gäller kanske inte för Lettland, som genomgående var den stora juryfavoriten efter Sverige i år (även om semifinalpubliken hade dem som trea), men som genomgående föll TV-tittarna mindre i smaken. I Ungern, Tyskland och Belgien var Aminata juryns absoluta favorit – men i inget av länderna ville TV-tittarna placera henne ens topp tio. Hon fixade tillslut landets enda finalavancemang på sju år, deras absolut bästa placering i en semifinal (silver) någonsin, och bästa slutplaceringen sedan Walters and Kazha 2005. Poängsumman 186 är landets klart bästa, den toppar även Marie Ns vinstpoäng från 2003 med tio poäng.
Om man bara ser till hur det sett ut sedan det nuvarande röstningssystemet infördes 1975 (på 60 talet var det vanligt att många länder fick noll poäng varje år) så har Tyskland aldrig fått noll poäng. De har varit nära, sistaplatsen med Stone & Stone 1995 fick bara en poäng (och de fick iofs inte ens vara med 1996 för att för-juryn man använde då tyckte deras bidrag var för dåligt), men de har aldrig nollat förrän i år. Senast de kom sist var 2005, men då deltog bara 24 länder, så förutom att de fick den första nollan i en final på tolv år, fick de också sin sämsta placering i historien. Stackars Ann Sophie. Hon skulle ju inte ens ha varit där från början. Hon verkar däremot ha en grym självdistans, vilket det här klippet bevisar om inte annat.
Nu var ju inte Tyskland ensamma. Österrike blev med The Makemakers nolla historiska på två sätt: Dels blev de den första värdnationen någonsin att få noll poäng och dels delar de nu rekordet om att ha nollats flest gånger (fyra stycken) med Norge. Juryn gillade dock Österrike. Lettlands jury gav till exempel Österrike sin tredjeplats och åtta poäng – men det lettiska folket placerade dock The Makemakers på plats 21. Ja, jurygrupperna ville faktiskt ha grabbarna på en total 13:e-plats – men det europeiska folket var iskallt och placerade dem sist av alla. Och där hamnade de.
Vi kan hålla på med det här hur länge som helst (inlägget kan säkert komma att uppdateras) men låt oss slutligen ta en lite närmare titt på Sveriges röster.
De svenska tittarna och juryn var helt överens om att Norge hade semifinalens bästa bidrag – men sedan blev det mycket mera olika. Den svenska juryn ville till exempel ha Azerbajdzjan på plats åtta, en låt svenska folket såg som de absolut sämsta (23:a). Samtidigt älskade svenskarna Albanien och ville se dem på plats sex. Stopp! sa juryn och hade dem på plats 24. Hade inte Isa placerat Elhaida så högt som 16 så hade hon förmodligen hamnat på juryns sistaplats, men skillnaden var ändå hela 18 placeringar! Även Polen var en favorit hos svenska folket (plats nio) men inte hos juryn (plats 22).
Om bara svenska folket fått bestämma i finalen hade Sveriges poäng sett ut så här:
Australien 12p, Belgien 10p, Italien 8p, Norge 7p, Estland 6p, Albanien 5p, Ryssland 4p, Israel 3p, Polen 2p och Serbien 1p.
Alla de fyra första stämde med det slutliga resultatet, men juryns kärlek till Lettland (det var juryns tvåa) och nämnda avsky för Albanien (deras 24a) och Polen (deras 22a) stuvade runt.
På tal om juryn, Både Isa, Lina Hedlund och Henrik Johnson hade Australien som sin favorit. Filip Adamo hade däremot Italien och Rennie Mirro föredrog Lettland. Lina och Henrik tyckte sämst om Albanien, medan de andra tre tyckte Armenien var absolut sämst.
Slutligen. Är inte detta en vacker Wikipedia-sida så säg? Fattas bara lite silverstreck, va?
Lite sen att kommentera men, en sak jag reflekterat över. Sverige hade så pass stor ledning från juryn (som ju röstade dan innan) att Italien kunnat vinna samtliga länders tittaromröstning och ändå inte kunnat ta hem detta om inte Måns tokfloppat på lördan.
Är det rättvist att gå ut som storfavorit som Il Volo ändå var och ändå inte ha en chans överhuvudtaget att ta hem detta? Segern lämnar en bitter eftersmak får jag säga.
De hade ju precis samma chans som alla andra att imponera på juryn. Hade de bara gjort det lite mer hade ju tittarrösterna räckt för att vinna. Precis som att Italien 2011 inte hade haft en chans att komma tvåa och ta silvret framför näsan på Eric Saade utan att imponera på juryn (medan Saade såklart vunnit om han imponerat mer).
Förstår inte varför det på något sätt är sämre att vinna med jurystöd än publikstöd, nu när reglerna ser ut som de gör? I nästan alla länders nationella uttagningar används samma system – och nästan uteslutande i ALLA dessa länder har juryfavoriter ibland vunnir, eller tom andrahandsfavoriter både för publik och jury.
Så är ju reglerna numera, och då får man ju ta att man kan få fram vinnare som inte har stöd i båda lägren – precis som att Italien var juryns vinnare 2011, men Azerbajdzjan vann. Gav den segern också bitter eftersmak? Eller är tittarnas röster mera värda menar du?