Jag vet hur jag kommer sitta där om några timmar.
Ögonen fastklistrade vid den stora skärmen i pressrummet här i Wien, tummarna hårt hållna för att den där fistbumpen mellan Måns Zelmerlöw och hans lilla tecknade gubbe ska sitta där den ska, att han får ner sin lilla cykellampa i ficka utan problem och att de fullständigt värdelösa, österrikiska TV-makarna inte ska sabba vårt svenska nummer genom att springa in i varandra, klippa mitt i ”3D-snurren (a.k.a numrets stora money shot) eller nå’t annat idiotiskt som de gjort under repen.
Jag och alla andra svenskar här kommer säkert vara lika nervösa som vi var för att Loreen skulle få snö i halsen 2012, att Erics glas inte skulle spricka 2011, eller att någon av Sannas strålkastare skulle ge sig ut på soloturné i fjol – vilket egentligen är helt onödigt. Det är nämligen lätt att glömma bort att vad många än säger så är storheten i årets svenska Eurovisionbidrag inte det banbrytande numret, och inte heller den moderna låten. Det är istället utan tvekan Måns själv.
Det kan låta fånigt (speciellt när det kommer från homosexuell snubbe som utan omsvep skulle erkänna att Måns tillsammans med italienska Gianluca, den spanska hunkdansaren och möjligen några till är det hetaste vi serveras i ESC i år) men det finns verkligen något hypnotiskt med Måns Zelmerlöw som vi svenskar som sett det där leendet fyras av vecka efter vecka på Skansen kanske börjat glömma bort. När flera miljoner Européer i kväll däremot ser det för första gången i det förinspelade vykortet (a.k.a ”30 sekunder Måns-porr i astronautdräkt”) innan Heroes, ja då lär vi ha en hel hög med röster redan där, röster vi varken hade med Sanna eller Loreen.
Jag blir därför väldigt förvånad när jag idag läser Jens Liljestrands inlägg i Expressen om att Måns är schlagerartisten ingen egentligen älskar. Jag skulle nämligen säga att det är precis motsatsen. Måns är schlagerartisten som alla älskar.
Vi har haft väldigt roligt här i Wien åt de österrikiska kvinnor som hållit i presskonferenserna med Måns, och som allihop urartat i någon form av fnissig, starstruck ”låt oss ta en selfie”-orgier. Kolla till exempel klippet här! Samma kvinna (som är någon form av TV-stjärna här i landet) bröt nästan ihop av lycka på stora scenen under röda mattan när Måns gjorde entré… Och i kvällens program (om de kör samma som på repet) får ni se en av årets programledare fiska runt om Måns hans förhållande-status och sen vråla ut till alla kvinnor i publiken att han är singel.
Ytligt? Möjligen. Klart det märks att båda de dominerande grupperna här nere (straighta kvinnor och homosexuella män) vill ligga med honom. Men det är något mera. Måns är mer än bara sex-on-a-stick. Han är svärmorsdrömmen. Killen man vill vara bästa kompis med. Hela han utstrålar liksom bara genuin trevlighet och trygghet och något folk vill ha mera av (något som blev ganska tydligt när han försökte åka till Euroclub i veckan och hundratals fans försökte få en bild med sig och honom) och det gör honom till ett fantastiskt vapen att avfyra i kväll.
Sen har vi ju en grym låt. Och Måns sjunger bättre i den än han gjort i något av sina Mello-bidrag tidigare. Ah, och så har vi ju den där tecknade gubben också.
Men fan. Hoppas bara att fistbumpen sitter som den ska!!