Måndagskrönikan – Vecka 6

En sak som länge förvånat mig med Melodifestivalen är hur lite man tar vara på att vi är i olika städer varje vecka.

Jo, några av de där första åren på turné kunde det hända att det till och med stod bokstaverat på scenen om vi var i Jönköping eller Göteborg, men efter Carolas vinst 2006 så har programmet varit så märkligt oberoende av platsen. Om inte personer som typ Andreas Weise valt att skrika ”Kom igen nu, Helsingborg!” (eller motsvarande) mitt i sin låt, så skulle SVT lika gärna kunnat sända från Malmö arena varje vecka, och möjligen bara ändra lite i vinjetten innan, för att upplevelsen skulle bli exakt samma. Märkligt, eller hur?

För paradoxalt nog så är samtidigt vilken stad Melodifestivalen landat i något som påverkar oss som åker runt med festivalen extremt mycket.

Självklart så enkla saker som restiden dit (och hem – det är hyfsat småsegt med sex timmar tåg om man kommit hem klockan sju på morgonen efter en bra efterfest), hur arenan är placerad i staden (jobbar man på en tidning med begränsad budget för taxiresor så älskar man städer som Göteborg och Örnsköldsvik där arenan ligger mitt i staden (eller Malmö där de har perfekta förbindelser) och avskyr när de lägger arenan, typ, i en annan kommun långt ute i ingenting) eller hur hotellet som Ronny ofta panikbokat i september visar sig vara (värsta soffgruppen som i Örebro, eller ett vandrarhem utan TV där lokala drogkartellen har möte i ”allrummet” som i Sundsvall)?

Det är också härligt att se hur vissa städer omfamnar tävlingen med vidöppna armar, spelar Kikki och Alcazar i varenda buske, pyntar varje skyltfönster med festivalens inofficiella pynt (rosa boa och discokulor) och har en hel drös med omkring-arrangemang (årets mest gedigna: festivalen på storbildsskärm på bar med Babsan som live konferencier och Nanne Grönvall i en panel) – eller förfasas över halvtomma genrep, allmänt muttrande om ”storstadsbor” eller storstädernas totala nonchalans om vad som försiggår i den lokala ishallen.

Ett mer minerat område, och jag är medveten om att jag kan komma låta som en bortskämd femåring här strax, så ha i bakhuvudet att det finns få saker i livet jag är mer tacksam för än att få jobba med det här programmet för den här tidningen varje år, är hur kommunen tar emot oss som är där för att bevaka tävlingen.

Artisterna och SVT har det så klart toppen. De bussas vart de än ska, de har speciella reserverade bord på kommunfester och efterfester och de blir behandlade som de stjärnor många av dem kanske bara får vara just den där veckan i Luleå, Karlskrona eller Skellefteå. För oss hang-arounds i pressen kan det däremot bli lite hur som.

Hanna Fahl skrev en fantastisk krönika, som svar på en annan krönika i en lokaltidning i Östersund, som ni bara måste läsa. För som Hanna skriver i den så älskade verkligen vi i pressen Östersund. De hade speciella bussar för oss i pressen, frågade ständigt om något behövdes eller kunde förbättras för att göra allting så lättjobbat som möjligt och (jodå) hade samma fria bar på kommunfesten för oss färdigjobbade QX-pojkar som till artisterna. Det gillar man ju! Och det är totala motsatsen till Helsingborg där chauffören på skyttelbussarna från Sofiero-slott vägrade släppa in fem småfrusna journalister i en halvfull buss (trots vädjan från skivbolagsfolk och artister) efter en fest där pressen inte ens kunde få en Ramlösa i baren utan att behöva betala runt 50 spänn. Två förstagångs-arrangerare på årets turné som, åtminstone jag, tar med mig två helt olika upplevelser ifrån och två helt olika längtan-att-få-komma-tillbaka-upplevelser. Men nog om navelskådning (i pressrummet serveras ändå bara samma gamla saft och varmkorv vart vi än är).

Nåväl. Min poäng är egentligen bara att nu när man fått de där fem extra minuterna från en bortplockad låt (tänkte ni förresten på att Andra Chansen kändes som en evighet trots att där var åtta låtar igen) så hade jag önskat att lite av den där lokala lyckan och entusiasmen som vi som är på plats så lätt smittas av också skulle kunna få lite utrymme i programmet. Att man vårdade det faktum att ankomsten av de här 90 minuterna underhållning i flera städer är långt mer än själva sändningen, och skröt lite mera om att man är det enda programmet (kanske i världen) som på flera ställen firas på samma sätt som en religiös högtid.

Visst hade det varit värt bortplockande av ännu en låt med skojig text där Sanna gör något out-of-her-comfort-zone?

Veckans…
…finaste: Era reaktioner på förra veckans krönika. Ni är världens bästa och finaste läsare!
…viktigaste: Att rösta i årets Most F**kable såklart! I skrivande stund är vi på väg mot nytt rekord i antal röster. och det är jämnt i toppen!
…effekt: The Wall of Sex-effekten. För visst var det den och inte (underbara) Loreen som drog över tre miljoner till Andra Chansen? Ja, det måste det varit.
…Spotify-vinnare: Måns Heroes har hållit greppet om både Spotify och iTunes sedan låten släpptes. Är finalen mindre spännande än vi vill tro?
…SVT-avslöjande från min jurytid: Alvaro var det stora favoriten i juryrummet 2014
…låt det vara sista gången: Eurovisionmedleys. Låt detta otyg stanna på schlagerbarer och hos roliga drugor. Punkt.
…jurygrupper (i finalen) kommer från: Armenien, Belgien, Cypern, Estland, Frankrike, Israel, Malta, Nederländerna, Slovenien, Storbritannien och Österrike.