Det finns mycket man skulle kunna skriva krönikor om efter denna helg: De okunniga (och smått rasistiska) kommentarerna kring fenomenet jojk på utländska Eurovision-sajter efter Jon Henriks-succé, eller hur Isa äntligen krossat förbannelsen för unga, duktiga poptjejer i Melodifestivalen (och hur mycket hennes genombrott luktar ”en kommande vinnare med en riktigt stark låt inom tre år”), men hur mycket det kliar i fingrarna över att skriva något sådant så blir det inget av dem.
I förra veckans krönika diskuterade jag ju varför det aldrig kommer finnas en kamera på mig och Ronny när vi ser programmet. Reaktionen på krönikan blev ironiskt nog precis den motsatta, och kommentarer här, på Facebook och Twitter krävde nästan en kamera… Så. I min serie ”Krönikor som berättar om saker som vi skulle kunna, men inte tänker, göra för att få flera klick” tänkte jag i dag ta upp någonting helt annat, som säkert kan skapa samma reaktioner.
Bakgrunden är SVT-webs satsning på att avslöja hemligheter om vad som hänt i urvalsjuryrummet. Under de första två veckorna har man kunnat läsa om hur i all sin da’r The Elephantz och Anna Book kunde komma med i tävlingen, och i dag slås någon form av bottenrekord när man redan innan Hasse Andersson har tävlat och Sverige hört hans låt, berättar att låten varit inskickad i hur-många-år-som-helst utan att ha kommit med (och därmed punkterar Hasses egen historia om att han tackat nej i flera år).
Säkert kul kuriosa, och jag förstår att schlagerfans slukar de här inläggen med hull och hår. Men! För mig känns det så skumt att det här kommer från SVT själva, speciellt som jag aldrig skulle komma på tanken att själv skriva något om mina fyra år i Melodifestivalens urvalsjury.
Inte på grund av några påskrivna papper (jodå, de har existerat såklart, men preskriberingen är för längesedan över), inte heller av någon oskriven regel eller någon hemlig pakt tillsammans SVT, nej, faktiskt bara på grund av en helt egenpålagd respekt för processen, programmet och inte minst artisterna.
Jag ska förklara lite närmare vad jag menar.
Skulle någon egentligen bli lyckligare för att jag berättade att just DEN DÄR artisten faktiskt skickat in flera bidrag varje år trots att hen när hen slutligen kom med bedyrade att det aldrig varit aktuellt förrän hen just DET året fick LÅTEN? Förstör det inte bara den känsla vi alla nu besitter för just DEN kombinationen av låt och artist om jag talade om att uttalandet ”den här låten skrevs BARA för MIG!” kanske inte riktigt är sant då låten skickats in med två andra artister året innan? Säkert en aha-upplevelse för stunden, men i långa loppet en förtagen känsla av någonting.
Jag får också frågan ganska ofta om låten valdes av juryn eller SVT, och där tycker jag egentligen sanningen ännu oviktigare. Euphoria blir inte bättre (och Allting blir bra igen inte heller sämre för den delen) för att jag berättar om det var the mighty sexton eller Christer Björkman & Co som plockade med den, och om jag skulle berätta något så skulle det vara att de största framgångarna här oftast kommit när juryn hittat låtar som sedan SVT kombinerat med en artist som inte sjöng på den inskickade demon.
Men det betyder ju inte att man inte kan berätta lite om hur det är att vara med i juryn.
Min alldeles privata åsikt är att juryn är bra på att hitta de typ 100 bästa inskickade låtarna, men kanske inte alltid helt klockrena på att bena ner dem till de slutliga sexton: att få 16 helt olika människor att enas om sexton låtar från flera tusen är nämligen en pärs utan dess like. Musiksmak är ju verkligen ingen exakt vetenskap, och där några hör en Eurovision-vinnare hör andra ingenting alls. Sju-åtta stycken låtar brukar (nästan) alla kunna enas om…men sen! Sedan blir det argumentation, bråk, vägande för och nackdelar fram och tillbaka…
Och tårar. Ibland blir det tårar.
Det värsta jag varit med om handlar om Sara Vargas Spring för livet. Den blev nämligen utröstad till förmån för en annan låt som också var inskickad med Sara. Ganska ofta om en artist har med två låtar, och låtarna är hyfsat lika musikaliskt och är ämnade för just den artisten, så ställer man dem nämligen mot varandra i ett tidigt skede så artisten ska slippa konkurrera med sig själv längre fram. Det hände med Spring för livet som då åkte ut med en enda röst mot en ganska bagatellartad liten trall som varit inskickad några år tidigare med Sara på sång. Arbetet gick vidare, men plötsligt exploderade en av jurymedlemmarna och deklarerade att hen inte riktigt kunde ta att vi just röstat ut SFL och krävde en förklaring av de som röstat på den andra låten. Vi hade ju röstat bort en brännande text om kvinnomisshandel till förmån för en nonsenstext? Det blev alldeles tyst, och eftersom det inte finns tvång på att förklara varför man tycker om något mer än något annat (såklart) så fortsatte vi bara. En stund. Innan en annan jurymedlem räckte upp handen och skamset erkände att hen inte lyssnat på texten, utan bara melodin och därför ville ändra sin röst. Oro i leden. Omröstning tillåts oftast inte. Valt är valt. Hur skulle vi göra? Plötsligt börjar en tredje jurymedlem storgråta. Alla tystnade och såg lite chockade åt hens håll. Det visar då sig att hen hade röstat emot SFL för att hen själv varit utsatt för våld i hemmet och ville ABSOLUT inte höra en sång om detta till lördagsmyset, och trodde ingen annan med samma erfarenhet skulle vilja det heller. Tystnad. Men sen tog en fjärde till orda och hävdade att detta ju var Saras text, val av uttryck och hennes beslut att för en gångs skull vidröra något viktigt och allvarligt i en schlagertext. Plötsligt talade alla i munnen på varandra, bråkade, skrek, argumenterade, tröstade och försökte övertala andra om vart annat. Kaos.
Lösningen? Juryn bestämde sig tillslut för att rösta bort Saras bagatell och istället välja Pernilla Anderssons Desperado. Då kunde dessutom SVT efteråt vända sig till Sara Varga och fråga vilken av låtarna hon ville framföra om hon skulle få en plats i Melodifestivalen. Resten är schlagerhistoria.
Och fan. Jag inser ju att jag med sara-historien gått emot hela syftet med min krönika… Men jaja. Sara slipper ju i alla fall framstå som en lögnare som Hasse Andersson eller känna att hon bara kom med för att ”det inte fanns någonting bra” som Anna Book.
Veckans…
…bästa: Östersund! Underbar stad där till och med bussarna var schlagerpimpade och alla inresta kände sig extremt välkomna. Heja Jämtland!
…ord: favoritfall (Amparo till AC? Johnson sist?)
…genombrott: Isa! Vilken stjärna! Yngst i år, men absolut säkrast på scen när det väl gällde OCH fullständigt knäckande i ett dansbattle mot Andreas Weise (?) och David Lindgren på efterfesten. Antar att det är svårt att slå en Sverige-mästare i street dance, David?
…trista betyg på hur kallt Europa blivit: De Europeiska Eurovision-fansen skrädde inte orden över hur illa de tyckte om Jon Henrik Fjällgrens jojk i diverse forum efter lördagen. Att man inte gillar låtar är väl en sak – men att de rent rasistiska hånen över en hel kultur som också dyker upp är vidriga.
…lek: ”Kill, Sleep, Marry”
…festfixare: Timmy Andersson. Förra året var han med i Outtrigger. Nu är han artistbokare och arrar de absolut bästa efterfest-efterfesterna som Sveriges hotellrum har skådat. Hjälte!
Jag kan bekräfta Kens text här ovan.Jag har också sutit med i uttagningsjuryn.Det är förövrigt min ”frisyr” som tar upp halva bilden från konferensrummet där lyssningarna sker. Jag tänker inte heller komma med några namn av samma respekt för artisterna som Ken har.Det är oväsentligt vilka artister som inte kom med.Men jag kan ge min syn på arbetet runt uttagningen.Det är ett heltidsjobb.Man sitter från morgon till kväll en arbetsvecka och lyssnar igenom ca 1000 bidrag.Först i mindre grupper och sedan hela styrkan på de låtar som grupperna anser värda en andra genomlyssning.Allt sker enligt majoritetsprincipen för eller emot.Det kan vara frustrerande när man är ensam om en åsikt och man börjar ifrågasätta sitt eget omdöme.Men Christer Björkman är lugn med det.Det enda han säger under veckan är i princip”lita på processen”Han lägger sig inte i för mycket men man ska ha hans roll i det hela väldigt klar för sig.Han är först och främst producent för sveriges största tvunderhållning samt ansvarig för svenska ESC delegationen och det ska bli bra TV.Och då måste man få oss andra att tänka utifrån ett antal parametrar.Främst bredd och blandning.Låtvalet ska spegla alla från dagis till ålderdomshemmet.Det är en utmaning.I slutet så tar man bort många personliga favoriter till förmån för några andras favorit.CB drar en ”anekdot” i början av veckan om hur han lackade ur på juryn och deras val genom att superfrustrerad ställa frågan ”jaha,och hur ska jag kunna göra TV av detta tycker ni?”Genom de öpnna diskutionerna kan man påverka andra.Det berättade en annan jurymedlem att jag hade gjort ang en låt till låtens favör att komma med.Och uppstår en osäkerhet så kan juryn alltid passa till CB och säga-denna får du ta på ditt ”konto” om du vill ha den med.Men juryns största styrka är just att den är en blandning av branschfolk och vanliga musikkonsumenter.Jag vill uppmana alla att söka detta som är intresserade av melodifestivalen.Det är riktigt givande.