En rolig grej för mig den här veckan är att jag ska blanda min Mello-personlighet med min mera vanlig, tråkiga jobb-personlighet och fixa en Schlager-AW för vårt Sundsvallskontor. Ännu roligare är att min kollega som jag har med mig från Jönköping typ EXAKT ser ut som Bladë, och eftersom hon heter Sanna – och Sundsvall bara är stort nog för ”The One and Only Sanna” en sån här helg så kommer jag from nu kalla henne Bladë 2 hela helgen. Hej hopp.
Över till Isa ”Bladë” Tengblad då! Låten vi helt dömde ut i tisdags, men som Mello-klubben och GP tippade direkt till final. Spännande!
Jag tycker fortfarande den är alldeles för mycket ”så här låter alla låtar som kommer typ fyra i Europeiska ESC-uttagningar numera efter Loreens succéer”. Det finns absolut en låt här. Och jag kan faktiskt inte nog prisa och säga hur mycket jag gillar Isa. Först för att hon tog Taylor Swift-popen (1989-eran) till festivalen och sen för att hon jobbat på som musikproducent i en mansdominerad bransch. Jag skulle älska om Isa kom tillbaka och vann, och jag har full förståelse för att man vill testa andra personas och artist-alteregos om man känner att det är för mycket trauman i det man kallade sig innan, men då måste låten vara bättre än så här. Som Ronny just textade mig: ”Det här är så Eurovision. Men då hade den hetat Skyrockets och tävlat för Malta/Lettland/Nordmakedonien”. So true.
Numret är också exakt den typen av Eurovision-nummer som exploderat sen Loreen. Bladë börjar liggande på golvet och visas uppochned (Hej Tattoo!), sen dyker det upp dansare med samma röda hår fast med kläder från filmen Mumien…eller som de som dansarna i gummiband hade bakom Mariette 2017. En helt OK presentation och ambition (om alla som har lite mindre medel tänkte så här så skulle festivalen vara mycket roligaret), men jag kan samtidigt inte hjälpa att jag tycker det (precis som låten) mycket känns som en utveckling av det klassiska ”dansarna står runt artisten i en ring och låtsas vara kör i en låt med Nano-beat”-konceptet… Och alla som läser den här bloggen vet hur mycket jag gillar den grejen…
Däremot så gör man ju inte om AleXas misstag: Här är allt rött och varmt och inbjudande. Numret är rakt igenom rätt tänkt. Det är lätt att falla för det med sin snygga, runda, vita mini-scen. Hade det bara inte varit för låten…
Det här har absolut sin publik. Den publiken är bara inte jag.
