OK. Jag sätter ”Smash Into Pieces” inom citattecken för sångaren Chris Adam är magsjuk och inte i Malmö. SVTs Christian Nielsen gör ett bra jobb som stand in, men när sågen OCH musiken är på band så blir det ju svårt att skriva så mycket vettigt om hur det låter. Grabbarna vet ju hur man fejkspelar efter två tidigare försök.
Låten är fortfarande deras absolut tråkigaste bidrag i mina öron. Visst, produktionsmässigt luktar det mycket Eurovision-rock, typ favoriterna maNga från 2010, men som låt är den obegripligt odynamisk och vansinnigt tjatig. Det är exakt samma från start till mål och i en vettig värld hade SVT skickat tillbaka den och bett om något bättre.
Nu nöjer sig både SVT och bandet med detta – och självklart kommer alla Sveriges barn också göra det. Smash är deras husband som alltid är med i Mello, och då röstar de pliktskyldigt. Och eftersom bandet och SVT är nöjda och eftersom barnen är nöjda, ja då åker det till final och så är alla nöjda och ingen reflekterar över hur ONÖDIGT det är utan de får vara med även nästa år med ungefär samma låt igen.
Det är så Melodifestivalen fungerar på 20-talet. Noll edge. 100% NÖJD OCH MÄTT.
Numret då? Jamen det är såklart snyggt som fan. Apocen sitter på ett podie som dels har skärmar med bandmedlemmarna på och dels har långa slangar som är kopplade till de andra tre medlemmarna. Lite som de får neonfärgat syre från sin trummis. Snyggt ljussatt. Snyggt filmat. Massa laser. Och på slutet så flyger hela podiet – då med hela bandet på – upp i taket medan pyrot smattrar bakom. Påkostat och rätt tänkt. Inget snack om saken.
Men den här låten borde varit SÅÅÅ mycket bättre för att förtjäna det här numret, sin gjutna finalplats och alla de röster det kommer få på lördag. Det kan inget ändra på.
