Välkomna till årets nästsista torsdagsrep! Nästa vecka kommer dock bli annorlunda för då startar min resa till Sundsvall 5.00, så vi får hoppas SJ levererar… Men det tar vi då. Idag sitter jag för sista gången skönt i min soffa hemma i Göteborg för att kolla de fyra första – och sen möter jag Ronny i Hyllie för de två sista. Då åker vi! Först ut: Timo.
För oss som gjort det här ett tag så ser det som om Timo Räisänen fått ärva den där enorma ljusringen som stod på scenen 2019 (den som vägde 1800 kilo och var 6 meter i diameter) eller möjligen (för oss som är ännu äldre) som han står i mitten av den gamla ESC-loggan likt Cliff Richard typ 1968. Men OK. Han står i en ring med lampor och sen har han fått en egen liten catwalk framför det. Det är väl det. Ändå glad att vi slipper det där med bandsättning som Lasse Lindh (älskar att nån gav mig denna smala referens) alltid fick dras med när det begav sig, och att Timo istället får leva ut hela sin mello-fantasi (fniss) i rosa ljus.
Den här låten påminner väl kanske närmast om det Anders Bagge nästan knockade ut Cornelia med 2022, men Timo Räisänen är såklart inte i närheten av Bagges folklighet. Som Göteborgare älskar jag såklart allt som kom ur vår musik-peak runt millennieskiftet; Broder Daniel, Håkan, Timo, Theodor Jensen osv, så ja, jag har verkligen en liten soft spot för det här. Men när jag ser och hör Timo stå och sjunga i stort sett ensam i en tom ishall en torsdagsmorgon så är det första jag tänker att han förmodligen tillhör den kategori artister som massa Mello-tittare tycker ”inte kan sjunga”, och nästa tanke är hur det känns lite sorgligt och ”tomt” det känns att se någon från det här indie-gänget försöka gjuta liv i en ganska generisk Mello-rocklåt inför ca tre personer från (typ) Melodifestivalklubben i publiken.
Alla artister kanske inte ska vara med i Mello ändå? Hur tufft det än är med karriären? I alla fall inte om jag ska behålla mitt hopp om musiken och mänskligheten några år till…
Men med allt detta sagt: det här är ingen katastrof på något sätt. Det är en helt OK låt som jag lyssnar 100 gånger hellre än på Smash URTRISTA direkt-till-final-trall om några timmar, och Timo vet ju hur man står på en scen och han gör absolut inte bort sig (även om jag känner att något dör sakta bakom hans ögon för varje genomkörning). Det är – som alldeles för mycket annat i år och speciellt denna veckan – tre kompetenta Mello-minuter som vi sett 100 gånger innan och kommer få se 100 gånger efter detta. Det känns inte Eurovision någonstans – det känns mer som att någon skickar in sitt CV till Diggiloo – men fungerar för att fylla ut ett redan urtrist program lite som sallad fyller ut en trist lunchtallrik.
Kan det ta sig till final då? Njae. Det ska nog mycket till. När Smash gått direkt ska det ju till något som slår brett i alla grupper och jag har svårt att tro att det är Timo. Han är liksom ingen Maja Ivarsson. Men samtidigt så känns det som att knappt inget i den här tävlingen borde vara i final över huvud taget…
Vi får väl se hur dagen utvecklar sig.
