Möjligen är jag lite skör. Sitter fast i en halvdan skånsk snöstorm på stationen i Lund, en station som bär på alldeles för många minnen av sjuka föräldrar, cancer och extremt ångestfyllda resor, medan jag ser Medinas första rep och kapitulerar direkt. Grabbarna (och deras låtskrivare) förstod sin uppgift!
I sin studioinspelning i tisdags hörde jag en glad, men väldigt ”jag-har-hör-detta-förut”,” party-variant på Havet är Djupt. På scen förvandlar grabbarna den till ett politiskt statement för att plocka tillbaka kärleken i världen.
Japp. Det låter lite pretto, och det ÄR väl lite Mello-pretto (och som sagt jag är SKÖR) men jag köper det rakt av. Det här är en kurs i hur man säger något politiskt utan att man får säga något politiskt. Typ.
Jag gillar dessutom att de gått full Paneroz och typ skrotat det mesta vad scenografi heter (vi minns CYKELN senast) och denna gången bara har ett enormt delat hjärta på scen. I mitten av hjärtat finns en liten plats för en OS-eld, och på slutet så pusslas såklart hjärtat ihop och elden tänds med hjälp av en fackla som bandet och dess dansare tråcklar sig igenom hela arenan med.
Allting börjar nämligen i publiken (inte på catwalken/B-scenen utan i publiken) vilket väl, förutom att det ser härligt ut, gör att det här väl blir det första numret (sedan SVT började med greenroom-vandring för finalbidragen) som kommer se typ exakt likadant ut vid avancemang som det gör första gången man ser det. Nästan i vilket fall.
Allting är dessutom otroligt varmt och konstant RÖTT (japp, med stora bokstäver) både i ljus och gängets riktigt, riktigt snygga kläder. Tänk Saades jacka och Friends-Ninas byxor. Vill ha!
Bra jobbat alla. Det här är lördagens säkraste finalist i min bok, och jag behöver inte skriva mer än så egentligen… Men nog MÅSTE man peta in ett: ”Men bättre än högst tvåa blir ni inte i finalen i år heller!”? Ja, det måste man.
Fotograf: Stina Stjernkvist, SVT
