Lika säker som jag just nu är på att Felicia kommer vinna finalen (och vi helt i onödan måste släpa runt våra resväskor i -15 och snöstorm i fyra veckor till) är jag att Emilia kommer komma sist i den här deltävlingen på lördag.
Va? Är det så dåligt? undrar vän av ordning. Och svaret är: Nä. Det är det absolut inte. Emilia har en riktigt fin liten låt skriven av (henne, Fredrik Andersson och) grabbarna i noll2, hon verkar också vara en duktig artist som är säker i sig själv och i vem hon vill vara, och numret (mer om det strax) är riktigt fint och bra tänkt med enkla medel. Men det här är helt enkelt bara en låt som aldrig fungerar i den här tävlingen. Lika mycket som en låt med ett så Eurovision-klart nummer som Felicias alltid gör det. För att igen sätta dessa ytterligheter mot varandra.
För det här ska såklart inte vara det Felicia var/är. Det här är såklart inte här för att vinna eller ens för att gå vidare från Kristianstad. Det här är här för att bredda den musikaliska mixen, för att presentera Emilia för två miljoner tittare och för att sedan leva sitt liv på Spotify (precis som Berusade Ord – även om jag är ganska säker på att detta inte är lika mycket en smash som den låten). Och det lyckas den helt klart med.
Idén att sätta Emilia på en bänk, lägga höstträd och virvlande löv på LED:en och så stoppa in en lyktstolpe och låta henne röra sig i detta universum under tiden hon berättar sin historia om ”någon som aldrig var nånting, men som heller inte var ingenting” (det där är för övrigt en otroligt fin liten bit låttext) är en enkel men effektiv idé som gör exakt vad den ska.
Samtidigt så har som sagt så här lugna uttryck med nya artister alltid väldigt, väldigt svårt att dansa med elefanterna, så tävlingsmässigt räknar jag ut det här bidraget mest av allt på lördag. Men Emilia och låten ska ni inte räkna ut. De kan ni fortfarande hålla ett öga/öra på.
Emilia är dessutom med i Ronnys årliga stora bild-special i februarinumret av QX! Kolla genast om ni inte gjort det!
Fotograf: Stina Stjernkvist, SVT
