Ibalnd får vi inte höra nånting vi som sitter här hemma (som Greczulas första rep). Ibland (som nu) är det dock helt tvärt om. Innan A*Teens så går plötsligt allt ljud från soundcheck ut… Vi hör alla röster var och en för sig, vi hör vad bakgrundssångarna i kuliss vill har för ändring på volymen i sina öron (och vi hör vilkas sång de INTE vill ha i sina öron…ehum), vi förstår att Sara är krasslig. Vi hör små anekdoter. Mysigt. Kanske inget som lär fortsätta när SVT förstår vad som hänt. Men mysigt. Sån’t fick man aldrig när man satt i ishallen.
Om vi börjar prata om låten så är det helt klart den refräng som jag absolut inte kunnat få ut ur huvudet i sen i tisdags – och då vet ni som sett Schlagerstudion att just refrängen nog är det jag gillar minst med den här blandningen av Alcazar, I’m Blue (Dabadi Dabadai) och Floorfiller.
Det jag gillar klart mest med det här är A*Teens. Jag var lite för gammal egentligen för att gilla dem, men jag hade precis kommit ut och gjorde en ganska stor sak av (åtminstone för mig själv) att efter år av Oasis, Blur och Nirvana så kunde jag OCKSÅ lyssna på Britney, A*Teens och Melodifestivalen…en kombo jag behållt hela mitt liv, så ja. Att se dem återförenade ÄR en stor grej för mig, och även om jag mött Sara och (framförallt) Marie under Melloåren här så blir jag alltid starstruck när jag ser alla fyra av dem tillsammans. Jag tänker inte ljuga eller låtsas jag är för cool eller för gammal för att känna det.
Dessutom måste jag, hur otillåtet, omodernt och ofräscht det än är 2026, kommentera deras utseenden…för FAN hur väl de har åldrats. Alla fyra. det är ju sjukt hur fyra personer som såg så bra ut som unga kan vara ÄNNU snyggare som vuxna. Det liksom flyger POPSTJÄRNOR genom rutan även en tidig tisdagsmorgon på ett genrep. Vansinne. Tänk om hade fått EN av deras gener. Jag känner mig som jag gått från att vara tio år äldre till trettio år äldre än dem.
OK. Vi skulle prata Iconic här. Låten är OK. Det är ingen tvivel om det. Och numret är supersnyggt där de plockar fram det gamla Ani Lorak-tricket från 2008 med fyra ihopsatta lådor som de kan stå i, utanför och på. Gott så. Snygga färger. Snygga kläder. Snygg hairography på tjejerna. Jag kan möjligen sakna en mer TikTok-värdig koreografi, att jag gärna sett lite dansare nånstans och så anmärkningen som alltid kommer när man har väldigt dominerande scenografi: Efter en stund kan det kännas lite statiskt. Typ ”Hej, nu vet ni att vi står i en låda, men vi står kvar en stund till”. Men det är bara smågrejer. Man kan liksom inte förvänta sig att de ska dansa som 2001 också, efter 20 års uppehåll.
Allt faller liksom tillbaka på låten här. Den ÄR inte vad jag hoppats. Jag kan inte ljuga om det. Jag kommer lyssna på den. Den är bra. Produktionen är perfekt. Men den är inte DET om ni fattar vad jag menar. Som ATeens-fan så älskar jag det här paketet och comebacken, men jag inser ju också att människor som är födda typ innan 1970 eller efter 1995 inte har en susning om vilka den här fyrklövern är. Så det är liksom inte räkmacka till finalen i det här startfältet bara på namnet.
Som Ken the fan kommer jag alltid rösta och hålla på A*Teens på lördag. Som Ken the Schlagerprofil så kommer jag fundera ett par varv till innan jag tar beslut om vart jag tror kvartetten hamnar i tabellen.
