Första repetitionen: Tennessee Tears

Dags för lite KappAhl-pop på scen!

Jag var ju ganska elak mot det här i tisdags, så jag får väl pudla och säga att det här är en av veckans bättre låtar. Eller åtminstone en av de jag förstår varför det är här. Det är en klistrig, trallig låt och presentationen i brunt och gult/guld med full bandsättning (fyra extra musiker i cowboyhatt och en riktigt glad körsångerska) är väl exakt som det här bör presenterats. Vi har sett det 5000 gånger, men det känns ändå som att ”ja, det var väl klart”. Sen är det fortfarande inte den här ”duktiga musiker”-viben min grej. Lika säker på som jag är att typ Måns, Ella och KAJ är minst lika musikaliska, är jag på att den här duon tycker de är LIIIITE mer på riktigt än dem. LIIIITE mer riktig musik. Eller det kanske de inte alls gör, men det är iallafall känslan jag får. Och det kanske är samma sak. Men det ligger ju iofs i så fall bara hos mig.

Det här är liksom skrivet för Andra Chansen, en fjärdeplats vilket år som helst med de gamla reglerna, och det enda som skulle kunna stoppa det från att hamna där i år är om KAJ (som jag just nu längtar ihjäl mig efter) helt skulle floppa. Då finns ju inget annat? Gaaah. Snälla, vi behöver inte detta i finalen. På P4? Ja!  Till final i D4? Nä!

Det här är också – i all sin country – bara så SJUKT MGP. Mer danskt än pölsa, Ströget och vardagsrasism.

Jag vet inte mer vad jag ska skriva… Så jag ger er Kens countrytopp i Mello:

1. Dolly Style
2. Gunilla Persson
3. Tennessee Tears
4. Idol-Cowboyen

Alla bilder från Stina Stjernkvist, SVT