Jag kände jag var lite tuff mot Angelino på Instagram och i vår Schlagerstudio i tisdags, så jag vill bara klargöra några saker innan vi går in på det här numret: Jag älskade verkligen The End som han tävlade med senast, och Angelino själv kan vara den trevligaste och raraste person man kan träffa. Fråga bara våra vänner i podden Schlagerfesten som typ adopterade honom efter det. Jag vill inget annat ään att det ska gå bra för honom, men någonting säger mig att svenskarna i allmänhet inte minns honom eller The End så starkt som jag gör. Vad gäller låten Teardrops så gäller samma sak med gänget bakom den. Joy & Linnea Deb och Jimmy ”Joker” är personer man inte vill vara utan varken i tävlingen eller i en hotellbar och de ligger bakom en hel massa av mina favoritlåtar i Mello, där Tusses Voices är en. Tusse är också en superskön snubbe. Så jag vill verkligen inte säga ett ont ord om någon här…men jag KAN liksom inte låtsas att jag inte är DÖDSTRÖTT på den här genren. I mina öron är låten dessutom så otroligt enformig och anonym mot tidigare låtar i samma (av mig lika avskydda, men ändå) genre att jag bara inte förstår hur alla dessa männsikor kommit samman och det här är det som kom fram. Det är liksom inte dåligt. Det är bara…beige. Som de där dagarna vi alla har på jobbet hela tiden. De där dagarna som bara händer där man går hem vid 17 och tänker att man gjort saker precis hela dagen och ingen har tycket man gjort ett dåligt jobb…men man minns inte en sekund av vad man gjort och det är inget som kommer göra avtryck på nån. SÅ känner jag inför Teardrops.
Dock, som sagt, och det är ju viktigt att komma ihåg, så klarar jag inte av ”kören står i en ring runt sångaren”-låtar så jag är möjligen HELT fel person att bedöma detta. GP utnämnde detta till veckans starkaste låt och mest givna finalist, Melodifestivalklubbens recensenter gav den 5/5 och en vän med kontakter på radio hälsade att detta var den låt de flesta på hens jobb var upphetsade över. Så hey. Vem är jag att tycka att det här är en påse damm som aldrig slutar upprepa ordet heaven, heaven, heaven (precis som voices, voices, voices eller find myyy freeedom, find myyy freeedom, fiiiind freedom) när jag är mycket väl medveten om att jag kan stå inför ett nytt ”Faith Gate” (en annan artist varstförsta låt i Mello jag älskade, men som sen kom tillbaka med en cirkel-låt jag avskydde och fick större framgång)?
Så. Står man i en ring runt Angelino? DET ÄR KLART MAN GÖR! INGEN vet hur man framför den här Mello-genren (som jag så gärna tycker kunde fått stanna i Rotterdam 2021) om man inte ställer folk runt artisten och behandlar hen som en julgran. Det är liksom MER lag på det än att det ska vara stora ord i texten som säger absolut ingenting. Dock, det ska sägas direkt, det är inte kör den här gången utan sex snygga dansare som (enligt Mellopedia) utför en ”fysisk koreografi som visualiserar artistens känslor”. Och visst, jag har väl aldrig under mina 20 år i den här bloggen tackat nej till massa snygga dansare på scen (även om jag tillslut växte ifrån den besattheten också, speciellt när Edin kastade in handduken) så jag tar det här. Låt dom ringdansa sin gospel istället för att sjunga den. Jag kapitulerar. Intressant att både Angelino och Malou har max antal dansare denna veckan förresten. Det märks att vi är i Västerås och att skivbolagen kan sätta dem på en buss hem till Stockholm på kvällarna, istället för att flyga dem till Luleå och ge dem mat och hotellrum i en knapp vecka… Mello behöver fler ishallar en lokaltrafiktur från huvudstaden om vi ska fortsätta kunna få snygga nummer med mycket folk på scen!
Jag har inte mycket att säga om Angelino. Han är väl kanske inte startfältets mest karismatiska artist (även om han är gullig som en teddybjörn) och har kanske inte den starkaste rösten heller (men HUR ska jag ens kunna skriva något om det efter låten innan…Angelino är ju Michael Jackson i jämförelse) men han gör jobbet och säljer det här bäst han kan. Han lyckas dessutom sömlöst interagera med dansarna, vilket verkligen inte alla artister gör (speciellt inte på torsdagen) så två tummar upp till Angelino. Han levererar det han ska. Jag får lite Fredrik Kempe och Robin Stjernberg-vibbar av Angelino. Duktiga sångare som efter ett tag inser att andra framför deras låtar bättre än vad de själva kan göra och som därmed lyfter sina karriärer till en långt högre nivå som fantastiska låtskrivare. Kempe och robin är för övrigt två av mina favoritpersoner jag lärt känna i den här bubblan genom åren. Så det är verkligen ingen dålig duo att bli jämförd med.
Nåväl. Jag vill säga det här och nu att även om jag inte kommer tippa att det här går vidare så kommer jag inte bli ett dugg förvånad om det gör det. Inte alls. Det är något med den här typen av låt som Sverige älskar, och kär man ut det så här till en frikyrklig Anton Ewald i Begging så kan det säkert gå hur bra som helst. Jag böjer mig för att ni därute inte delar min mätthet av det här.
Dessutom. Mer svenska i Melodifestivalen, tack. Vi har fanbörjat acceptera vad som helst textmässigt, och vi är ändå ett av de land som är bäst på engelska i världen (och inte har det som hemspråk). Kom igen.
Eller kanske kan någon kanske förklara för mig vad det här betyder:
I see you’re crying in the rain
No angel’s gonna feel your pain
So save them for another day
Like teardrops fall from
Heaven heaven heaven
Man ska inte vara ledsen om änglar inte bryr sig? Om änglarna inte är med på tåget så kan man gråta en annan dag istället, alltså? Antar det är nåt religiöst för nån jävla ängel ska inte få bestämma när jag ska gråta, men visst. Men sen då… Vilka är då de där tårarna från himlen (himlen, himlen, himlen)? Sitter änglarna där uppe och bölar för sig själva och det är DÄRFÖR de inte bryr sig om mina tårar? Då blir jag fan ännu surare. Ska de sitta där och tjura så jag måste gråta en annan dag?? Och ä regnet en metafor för tjurande änglar eller är det tvärtom? Och hur kommer Angelinos tårar in i det då? Nä. Jag fattar inte.
Men säkert rakt till final och så sitter jag där som den där emojin med axelryckningen på lördag och önskar att JAG bodde ett lokaltrafiktåg bort (och inte att min hemresa från Västerås tar längre tid än den från Luleå).
Foto: Stina Stjernkvist, SVT
