Visst är det intressant det där med kulturell appropriering?
Just nu rasar de unga Eurovision-fansen i sociala medier för att den slovenske sångaren Klemen Slakonja la ut ett klipp där han klädde ut sig till alla Eurovision-vinnare sedan 2000, vilket alltså inkluderar tävlingens enda icke-beige vinnare Dave Benton. Trots att Dave själv tyckte det var kul att han inte blev bortplockad, och trots att Slakonja själv var väl medveten om problematiken, beskrev den öppet och förklarade att han inte ville exkludera någon av annan hudfärg än hans när ALLA vinnare skulle göras, så tvingades han (inte helt oväntat och kanske inte helt orimligt) plocka bort 2001 från sin serie klipp. I USA har debatten om Beyonces Cowboy Carters vara eller icke vara som ”riktig country” debatterats i snart ett år (CMA, countryns egen Grammy, ignomerade henne helt, medan hon vann en Grammy för Årets Countryalbum (och Årets Album)) eftersom Beyonce inte ser ut som man tror en som sjunger countrymusik ska göra, medan det i Sverige fortfarande går bra att 2025 klä ut sig till en cowboy även om det närmaste man varit Nashville förmodligen är att man prenumererar på Viaplay som reprissänder TV-serien. Konstigt det där.
Kanske är det för att många av oss växte upp med Mats Rådström och raggare som körde amerikanska bilar med cowboy-hatt i ett socialistiskt Sverige där folket drömde om att få lika USA mycket mer. Deras lantisar blev våra lantisar och så började en hel landsbygd lajva Lucky Luke och ingen har orkat göra någonting åt det sedan dess? Själv tycker jag bara det är märkligt. Det är liksom en bit mellan Spjutsbygd och Texas, och själv är jag i så fall mera för Kikki-contryn som låser dörren in till damernas och tittar mot Dollys glam, än Jill Johnsons skånska veranda. Men det är ju jag. Över till Fredrik, G:son och Maja Francis!
Numret är lätt att beskriva. Svartklädd cowboy på stol med gitarr som reser sig upp mot slutet som enda effekt. Snygga LED-ar där hästar galopperar fram i snö (han är ju ändå the SWEDISH cowboy) sett genom en frostsprucken spricka. Enkelt, men helt rätt för låten. Varken mer eller mindre.
Mello-referensmässigt så är det ju mycket här som känns Anna Bergendahl. Texten. Alla LED-hästarna som galopperar bakom Fredrik. Hatten. Och precis som med Anna (som jag rent personligen tycker är 1000 gånger bättre, men det är ju en annan historia) så ska man inte räkna bort Fredrik. Med förra årets system så hade jag absolut satt en stor varningstriangel på honom, för här hade det regnat in tolvor i de högre åldersgrupperna, men jag tror inte att det räcker för att gå först när Klara och Kaliffa är med och leker. Och om man inte går man inte först, ja då är hela den där ”alla åldersgrupper ska ha lika mycket att säga till om”-grejen bortblåst, och det gäller bara att få så många tummar som möjligt i alla åldrar att trycka en vidare. Och jag tror inte svårmodig country på engelska i ett nummer i stort sett helt utan en enda färg appelerar till kidsen. Trots hästarna.
Utan tvekan en låt som kommer har ett liv hos sin publik efter det här, och jag hoppas på flera G:son/Maja-samarbeten framöver. Men personligen så är inte det här min grej alls.
PS. Har jag förresten nämnt hur mycket jag älskar att konfettin är tillbaka i festivalen? Som någons unge sa: ”Det blir som ett filter fast live!”
Fotograf: Stina Stjernkvist, SVT
