Första repetitionen: Kaliffa

SVT blandar och ger helt vilt idag, så nästa artist på scen är… Kaliffa!

Jag kan fortfarande inte skaka av mig den där känslan jag fick av lyssningen i tisdags; att jag är så MÄTT på den här typen av låtar i tävlingen efter förra veckans Albin-flopp att all glädje jag kände första gången jag hörde den här Medina-smockan lite är som bortblåst. Det är fortfarande långt bättre än höger-vänster-upp-i-luften, men jag personligen hade nog behövt en två veckors karantän från det här klassiska ”Warner Emperial Writing Camp”-soundet för att få upp entusiasmen så högt som jag skulle vilja igen.

Med det sagt så finns det mycket som jag tycker är bra här.
Kaliffa ser kanske lite halvt ointresserad ut, men vilken etablerad artist gör inte det med bara typ tre journalister och lite skivbolagsfolk i publiken i Scandinavium? Jag gissar det kommer vara en helt annan Hoffmaestro-energi i det där ansiktet i morgon och på lördag. Däremot så sitter ju sången fläckfritt från start – vi har verkligen kommit en bit från Mendez om vi säger så… Jag gillar också numret, även om det inte direkt välter några originalitetsstolar. Det är Kaliffa, max antal dansare och ett bord. That’s it. Lite som hos Meira i Luleå så dansas det runt och på det här bordet (som såklart inte är samma bord – Meiras skivbolag skulle inte låta NÅGON gå nära, än mindre STÅ PÅ, det där 150.000kr bordet) och det, och ett gäng färgglada näsdukar, är den scenshow vi får.

Märkligt nog, speciellt för att komma från den här gubben som gnällde hela förra veckan på tråkiga, billiga scenshower och som skulle offra sin högra arm för lite glaskubs-kross eller en Moving On-lagerhiss, så tycker jag att det är det som ger numret tillbaka lite fräschör. Jag hade liksom inte orkat mer cyklar eller ställningar eller förorts-estetik i ett sånt här nummer till. Att numret kör på karibien-temat i färger, kläder och med palmerna på LED:en, dvs mera In My Cabana och Cuba Libre än Vem E Som Oss eller Hela världen väntar gör att jag tycker det här känns härligare och varmare än när jag bara hör låten. Att det dessutom INTE är en duo (jo, verkligen) som framför den gör samma sak. Att se på Kaliffa är något annat, även om fotbollsrefrängen i Salute känns som den skulle kunna tillhöra så många andra låtar.

Jag står fast vid att det är den här och Klara som går vidare på lördag. Ovasett Upp i luften-fatigue.

Fotograf: Stina Stjernkvist, SVT