Då var vi på plats för repetitioner av Göteborgsbidragen!
Eller på plats och på plats… Trots att allting idag händer ca 15 minuter med spårvagn från min lägenhet så kändes mysbyxor, en kopp kaffe och 85″ TV mycket mera lockande. Plus att det såklart blir lite ”orättvist” eller kanske snarare ”ojämnt rapporterat” om jag ser veckans bidrag i arenan och alla andra veckor med TV-produktion. Så här sitter jag. Ensamt. Men mysigt med snön gnistrande utanför mitt fönster. Nu åker vi!
Här hittar ni klippen på veckans låtar!
ALLT jag ber om denna veckan (efter förra veckans totala TRÖK-genomklppning nummermässigt – jag har inte kommit över Samir & Viktor-numret ännu tror jag) är att vi inte får samma, gamla förutsägbara nummer som alltid på vartenda bidrag. Att NÅGONTING känns Eurovision-värdigt och/eller överraskar mig…
…och tack Jesus, Maria och alla helgon som den här agnostikern inte kan namnet på: Jag får det direkt!
Redan i tisdags utnämnde jag ju Maria Surs When I’m Gone till min favoritlåt denna veckan, och nu kan jag överlyckligt skriva att det är det första numret i år som känns dyrt och Eurovision-värdigt. Det är som de byggt upp en helt annan scen i Scandinavium än i Malmö! Dessutom är ju den här formen av dyra, blingade tjejpops-nummer SÅÅ min påse att det nästan är löjligt.
Det börjar som numret som Marcus & Martinus BORDE haft förra året. Laser runt Maria, ensam på scen. En ögonblickslång snygg förinspelad ”strut” som får scenen att känns mycket större än den är (SÅ SMART!) En enkelt effekt på LED:arna som verkar ryka upp ur Marias hand. Smått i det stora. Men sen bara ökar det! Det blir dansare och laser i symbios med LED som bygger upp ett nummer där man helt utan att överdriva skulle kunna stoppa in Kylie Minogue och ingen hade tyckt det var konstigt. Hela estetiken är förresten VÄLDIGT Kylie under DISCO/pandemi-eran, för er som är lika stora fanbois av Minogue somn jag, och att något i den här tävlingen inspireras av något bara tre år gammalt känns fanimej som rena sci-fi efter förra veckans 2016-vibb.
Sedan finns det såklart några viktiga saker att säga här:
1. Detta är ett första torsdagsrep så här finns massa att fixa. Dansarna försvinner helt i mörker (men lyckas ändå slaska i början), kameravinklar måste slipas, Marias röst är grym i vissa partier men kämpar i andra. Här finns att jobba på. Men det är ju därför man repar. Det viktiga är att här finns det massa, massa bra från start som man kan bygga på, och med Maria vet jag det finns folk i kulisserna som inte lär ge sig förrän det ser ut som det var tänkt.
2. Jag tänker inte låtsas som om jag inte vet att den här låten är minst lika ”camp-skriven” som det mesta annat i den här festivalen, och det kan ju tyckas märkligt att jag brände av en massa krut mot just detta konceptförra veckan (och håll i er, för det lär komma mera senare idag) och nu sitter här och ”rave:ar för mig själv” som Maria sjunger i sticket. Skillnaden här är främst två saker. Dels så har man vågat ge en tung, dansig EDM-låt till en kvinna, vilket väldigt sällan händer. Det brukar mest bli ganska snällt som med Kiana ifjol, och Dotter är väl den enda undantaget från senare år som jag kan komma på. Så jag som alltid, alltid är FÖR en snygg, tung, poplåt med en kvinna, jag släpper gärna på mina camp-prnciper här. Och dels, och kanske främst, så ser vi här en artist som INTE kommer tillbaka med samma sak. En artist som överraskar i sitt låtval, som gör något bättre, större, och då utan för den delen tappa identitet eller att det känns som man tagit ”vad som helst för att vara med”.
Jag skulle vilja lägga ribban högre än så, men i Melodifestivalen 2024 så är detta allt vad jag begär.
Jag kommer hålla alla tummar och tår över att allting här sitter som en smäck på lördag och att det då är det som Sverige skickar först till finalen.
Kunde Maria gå direkt förra året med den där trötta balladen så borde faktiskt allting annat vara OMÖJLIGT.
Fotograf: Stina Stjernkvist, SVT
EFtersom det är Sanremo-vecka i Italien så kommer jag bjuda er på en favorit därifrån som en bonus till varje bidrag idag också! Snällt, va? Men sån är jag.
Sanremo är, för de av er som inte vet, den urgamla musikfestivalen i Italien som Eurovision modellerades efter. Den är egentligen helt frikopplad från Eurovision, men vinnaren får frågan om hen vill åka varje år. De har 30 låtar som vi i Sveirge, men de bränner av ALLA sina på en kväll…varje kväll den här veckan…i ett program som pågår i nästan fyra timmar till strax efter två på natten. Det är dyrt, levande orkester, väldigt italienskt (Zlatan var f.ö där och sidekickade lite till programledaren Amadeus i tisdags) och fullspäckat med de största italienska artisterna som bidrar med fantastiska låtar. I år allt dessutom kanske bättre än någonsin.
Här får ni som först ut från mig idag en av storfavoriterna (och tillika en av mina absoluta, italienska favoritartister just nu) Annalisa.
