Dags för Casanovas då! Låten som de flesta av mina schlagervänner (jag inräknad) som var med i början på 00-talet jublar lite nostalgiskt åt, och där man tävlat lite i att hitta slingor som påminner om annat: Värsta Schlagern. C’est La Vie. É dé fel på mig.
Och vad ska jag säga? Jag blir glad av det här och att genren finns kvar. Jag tycker man gjort den man kunnat med stagingen. Det är ju ett dansband som vill uppträda med dansbandssättning på scen, och då är ju variationsmöjligheterna knappast oändliga… Grabbarna står på varsitt fyrkantigt, lampbestrött podium med bandnamnet ”Las Vegas-style” i bakgrunden på LED:arna. Fyrverkerier på slutet. Gott så.
Samtidigt har ju genren åldrats med oss…
…och det gör ju att låtskrivaren (allvarligt, vad ÄR det med denna deltävlingen och fd låtskrivare som går solo?) och frontmannen Henrik Sethsson är i min ålder och kanske inte känns lika studsig som Paul Rey i sina glitterbyxor och sin vinröda sammetskavaj. Vilket han såklart inte ska göra heller. Men det vitaliserar knappast schlagern eller hittar fram till nya, unga röstare. Om man nu ville det.
En och annan boa-klädd småbarnsmamma kommer självklart rösta på detta mellan sipparna på sitt tredje glas MZ Cava, en och annan glittertopp-klädd bög också, men kidsen? De sitter redan och skriker efter Marcus & Martinuz och försöker rösta fem gånger till på Paul Rey…
Så njae. Det ska nog mycket till för att Så kommer känslorna tillbaka = Så kommer dansbandsschlagern tillbaka
Fotograf: Alma Bengtsson, SVT
