Jäklar vad klurigt det var att stava till Tennessee då. Hade föredragit att kalla dem Tennis Tears som panelen i Mellobyrån.
När jag ser det här första gången vill jag bara återanvända min text om Victor Crone förra veckan: Det här är så radio att man förväntar sig en reklamjingel från Carglass Repair efteråt… Och det finns fler: Det här är så danskt att det lätt skulle kunna vinna MGP i år. Det här är vad du får om du beställer Smith & Tell på Wish. Och så vidare, och så vidare.
Numret känns klassiskt MGP också förresten. Duon i mitten. Filmklipp på det som de sjunger om på LED:arna. Och så en vag nadsättning emellan. Helt okej. Inget extra. Jag kan inte säga att jag blir omkullvält av duon heller (jag får erkänna att jag inte till 100% njuter av deras röster tillsammans, men det tror jag är högst personligt) men samtidigt har jag inget att klaga på: De ser trevliga ut. De sjunger bra. Ni får en låt ni hört otaliga varianter på innan.
Men vill vi ha så här generiska radiolåtar vidare 2023? Verkligen. Ni såg ju hur det gick för Victor Crone. Supertydlig trea, men nu en vecka senare finns han inte ens att hitta på Spotifys Topp 200… Det kan ju ändras till semifinalen (och speciellt efter den) men inte vinner man några Eurovisions eller Melodifestivaler med sådana här EXTREMT radiogeneriska saker? Och ska vi rösta dem vidare då?
Jag tror inte jag tycker det.
Även om jag säkert inte kommer stänga av när den när den dyker upp på nån spellista.
Som att få ett glas vatten mellan två glas vin. Man dricker det för det finns där. Och det är gott. Men det lämnar dig helt utan påverkan.
Fotograf: Alma Bengtsson, SVT
Kunde de inte ha hettat till klädseln åtminstone, de ser ju båda väldigt bra ut och de kan ju vinna lite röster bara på det. Jag hade iallafall skickat några röster till den snygga sångaren 😉
Låten är helt ok, men som sagt, vi är nog lite bortskämda i Sverige med en bra lägsta nivå. Den här hade lätt vunnit i tex Danmark, medans den i vår delfinal blir en liten axelryckning.
Synd.