Första Repetitionen: Maria Sur

Det här blir lite annorlunda, lite längre. Men det är så mycket här som är så viktigt för mig så det får vara så. Vi måste ju nämligen börja med att prata om den blågula elefanten i rummet innan vi börjar diskutera den här låten.

Jag skulle ju bara kunna skriva att jag tycker låten är en trött gammal ballad av det slaget som Anderz Wrethov envisats med att skicka in några år nu. Påminna om att jag avskytt dem varje gång (senaste exempel Faith Kakembo och John Lundvik) och sedan bara bekänna att de alltid röstas direkt till final (samma exempel igen) och så är det bra med det. All musik ska inte passa mig.

Men det är ju inte hela sanningen om varför den här låten växlat med Loreen om att vara odds-favorit att vinna Melodifestivalen 2023 innan någon ens har hört den. Om jag skulle låtsas det så skulle jag ju ljuga. Och inte kunna resonera öppet kring vad jag tror om dess chanser.

Men jag vet vilken värld vi lever i. Människor letar efter saker att upprörda över, att blir kränkta över, att hänga upp sig på. Och jag har inte lust att – utan att ge er någon form av bakgrund om vart jag och mina åsikter kommer ifrån i det här – uppfattas som jag inte sympatiserar med en stackars 17-årig artist vars artistdrömmar sågs ut att ha krossats, men som nu får en ny chans i ett nytt land. Det gör jag nämligen. Rejält. Och därför kommer det först lite om mig. Sen lite mer om Marias låt och chanser.

Jag jobbar på det Ukrainska konsulatet i Göteborg. Min chefs chef är ukrainsk hederskonsul i Sverige, så vårt kontor är inte bara huvudkontoret för ett IT-företag med 3200 anställda, det är även ett konsulat. Jag har (hade) ca 1200 kollegor i Ukraina innan Ryssland invaderade landet för snart exakt ett år sedan, och natten då det hemska hände sattes en evakueringsplan för våra anställda igång, en plan som arbetas fram sedan annektering av Krim.

Vi fick självklart inte ut alla. En del ville stanna, män förbjöds snabbt lämna landet, och så vidare. Men under det senaste året har mycket av det vi gjort handlat om att hitta nya hem för dessa personer och (såklart) främst hålla igång företaget i Ukraina så människorna där har jobb att gå till och en ekonomi att hålla igång. Hur det har gått? Det har gått över förväntan. Jobbet de gör är fullständigt fantastiskt under de förutsättningar som gäller. Jag har sett fruktansvärda bilder från mina kollegor som fortfarande är i städer som Kharkiv och Kiev, och jag har människor i mitt team som vissa dagar inte orkar arbeta för de suttit uppe och oroat sig för sina anhöriga på nätterna när bomb- och raketvarnings-apparna i mobilen hållit dem vakna. Det är deras verklighet, och min kontakt med dem är min verklighet och mitt bagage det senaste året.

Jag har också ryska kollegor, människor som flytt från Putin för att de inte fått uttrycka sina åsikter, vara sig själva eller bara varit rädda. Detta har egentligen inget med Melodifestivalen att göra, men efter den debatt som uppstått i veckan kring att en rysk person sjunger på ukrainska i Tjeckiens tävlingsbidrag (ett bidrag om att vi står enade tillsammans) i Eurovision i år, så vill jag även rekommendera alla att läsa min medarbetare Margos grymma insändare i GP tidigare i år. Världen är inte svartvit. Bara för att du är rysk är du inte ond.

Nåväl. I korthet gör vi allt för att hålla våra medarbetares drömmar och karriärer igång, precis som jag misstänker att Marias skivbolag, management och människor runt henne gör för henne. Och jag sympatiserar enormt med detta. Brinner för det de gör. Det är svårt för oss som levt i fred hela våra liv att riktigt ta in vad ett krig innebär, men att få sina drömmar krossade och att förlora sina föräldrar, syskon, anhöriga – sådant är mycket lättare att förstå och ta in och att relatera till. Och jag är 100% säker på att alla runt Maria, precis som vi på min arbetsplats, aldrig tröttnar på att tala om för folk omkring oss att kriget fortfarande pågår. Att människor behöver hjälp. Att vi inte får glömma. Att vi måste hjälpa.

Vad vi INTE gör på min arbetsplats är dock att försöka sälja folks talang genom att berätta för våra potentiella kunder om deras personliga tragedier. Och det är här som jag börjar divergera och inte riktigt veta vad jag ska göra med all information jag bombarderas med om Maria Sur och Never Give Up.

Ska jag bara inte låtsas om att det är konstigt att SVT drar hela Marias historia om hennes bakgrund som flykting innan någon i journalistkåren får höra låten för första gången på tisdagsuppspelningen, när ingen annan artist preppas med den typ av historier?

Ska vi bara inte ta upp att de frågor Maria får hos Lotta Bromé och andra media denna vecka handlar mycket lite om musik och väldigt mycket om “hur känner du nu”? Återigen, jag kan inte poängtera detta tillräckligt att det här är jävligt viktiga saker att prata om, men hur ska man INTE behöva förhålla sig till detta när man bedömer Never Give Up? Och om man SKA förhålla sig till dem – HUR gör man det utan att låta så cynisk att man inte står ut med sig själv om man inte gillar låten?

Kan man ens ta upp att man tror att faktorer som att “sista deltävlingen 2022 ringde svenskarna in 1 435 319 kr till Radiohjälpen/Ukraina och i årets första ringde man in 425 813 kr på samma uppmaning” kan spela in i huruvida en sådan här låt fungerar bättre eller sämre nu än vad den skulle gjort i deltävling fyra ifjol? Eller är man rutten rakt igenom då?

Ska vi låta bli att fundera kring att i SVTs egna tyckarprogram ”Mellobyrån” slänger Torbjörn Averås Skorup i väg 5/5 till Maria inte när han hört låten utan först EFTER att programledaren Linda Bengtzing berättat om Marias mamma och pappa, och då gör han det med orden: ”Men tänk den här HISTORIEN i Eurovision!!!” Inte låten. Historien.

Och är det ens rimligt/någon idé att nämna för människor som Torbjörn Averås Skorup att Ukrainas bidrag i år inte har någonting med fred, krig eller liknande att göra (utan är en låt om att våga vara sig själv och säga sin åsikt) eller att Stefania handlade om sångarens mamma och inte alls om kriget. Detta medan vi här alltså inte ens ska kunna undvika att få veta att när Maria sjunger ”When I’m standing in the rain. No one’s gonna save me from the pain” så är det inte alls en supergenerisk Eurovision-refräng utan en totalt självupplevd situation pga kriget?

Jag har ingen jävla aning. Kanske ska man bara vara tyst och se glad ut?
Ett överlevnadsknep som det känns som varje normalt fungerande människa numera måste adaptera från soluppgång till solnedgång.

Jag vet bara att jag hade tyckte det här varit så mycket bättre om vi serverats all bakgrundsinfo om Maria och kunnat få igång svenskarnas engagemang för Ukraina till 2022-nivåer igen, fast med en låt och text som varit något helt annat är vad det här är. Där Marias talang fått prata för sig själv utan att man ens skulle MISSTÄNKA att det fanns nånting cyniskt där bakom som bara ville utnyttja situationen för att få streams och finalplats. För förlåt. Det ÄR så massa människor kommer tänka (och förmodligen helt i i onödan då detta säkert inte är sant).

Jag hade önskat att man inte valt (och förlåt referensen, men detta är 100% sant) Rysslands gamla generiska ESC-ballad-väg där de brukade smeta på folk på-näsan-känslor totalt skamlöst. Att man istället gett Maria något som påminner om det hon gjorde i The Voice. Att Wrethov slängt till henne en riktig jävkla dansgolvsrökare som den underbara låten Tone gick till final med förra veckan, något som DET HÄR, eller något liknande det som ni kommer få höra med en annan svinduktig Talang-tävlingsfavorit i vecka fyra här i Mello. Då hade jag bara suttit lugnt och hållit käften och applåderat för varje gång Ukraina fick lite mer mediautrymme.

Men nu är det vad det är och nu har jag sagt det.

Så vad tycker jag om bidrag nummer sex och dessa chanser då?

Maria är en jävla stjärna. Det kan inget ändra på. Nån som bor på en scen. Numret är klassiskt Mello-snyggt och jobbar med mycket rök och ljus. Det är inte klart riktigt än, men det där fixar hennes skivbolag innan lördag. Det gör de alltid. Och på slutet kommer hela Faith Kakembos kör in. Klassiskt Tusse-knep. Saker vi vet att de fungerar.

Och så samtidigt: Jag tycker låten är en trött gammal ballad av det slaget som Anderz Wrethovenvisats med att skicka in några år nu. Jag har avskytt dem varje gång (senaste exempel Faith Kakembo> och John Lundvik) men det kommer ju inte ni bry er om. Ni röstar ju alltid dem till final ändå, och det kommer med största sannolik hända på lördag också.

Men vinner före Loreen? Nä, det tror jag verkligen inte på.

PS. Om ni undrar hur ni kan hjälpa Ukraina på andra sätt än att ringa det dyra numret i Melodifestivalen så kan jag tex nämna UPPROP UKRAINA.

Fotograf: Alma Bengtsson, SVT