Första repetitionen: Uje Brandelius

HEJA GRYTAN!

Först en uppmaning till alla er som läser detta: Efter På Spåret i morgon kväll, ladda hem den fantastiska filmen Spring, Uje Spring (trailer HÄR) som var 2020 års bästa, svenska film (och jag vet att det aldrig är speciellt svårt, och speciellt inte ett pandemi år – men den här är bra på riktigt riktigt). En ljuvlig, rolig och tragisk berättelse om en man och hans familj och som bygger på Ujes egna liv och historia – och där rollerna spelas av honom och hans familj. Sjukt bra. Pun intended.

Möjligen är det för jag älskade den där filmen så mycket som jag så snabbt tog åt mig den här superfina balladen om en man som definierar sin kärlek tills sin partner genom att berätta hur hon behandlar hans misslyckade försök att göra en viltgryta med kantareller, men jag hävdar bestämt att den som inte blir tagen av den här texten har ett hjärta lika bränt som textens maträtt. Det är bara så skickligt formulerat!

Själv började jag gråta när jag såg första repet. Men jag misstänker det knappast händer landets 3-13-åringar som vid det här laget på lördag (efter först Edens innerliga ballad och nu det här) förmodligen lämnat TVn och börjat hänga på Youtube eller TikTok för längesen. Men här rinner tårarna. Tänk hur helt vardagliga ord kan bränna hårdare än generiska rim om rain och pain… Surprise.

Numret är dessutom bland det mest innovativa jag sett på en Melodifestivalscen på väldigt, väldigt länge. Uje sitter alldeles still i hela numret med en stor mick framför ansiktet som en nyhetsuppläsare från 60-talet (nä, SÅ gammal är inte ens jag, googla!) i en blå overall. Bakgrunden är en stillistisk lägenhet (tänk IKEA-rum, men utan alla detaljer som man köper fast man inte behöver) och där rör sig tre kvinnliga dansare i likadan blå overaller och ömsom dansar ömsom skildrar det Uje sjunger om. Kameran klipper inte en enda gång (eller ok, det står i rutan här att den klipper ca 3ggr (CIRKA 3???) men känslan är möjligen ett klipp på slutet) utan istället snurrar Uje med kameran så vi ser hela publiken en stund i mitten innan han stannar i sin lägenhet igen. I love it. Känslan är förmodligen 100% Uje, eftersom ag får samma känslor som av filmen. Mycket skickligt gjort. Sen sitter ju inte allt på det här första repet, men det hoppas jag man löser som man brukar. Annars får vi ta det i morgon kväll.

Men ja, jag älskar detta. Var det otydligt?

Samtidigt. Jag är inte dum nog att tro att det här skulle förena alla jurygrupper på lördag (även om jag hade älskat STORMEN på Twitter/Facebook/Reddit när de utländska fansen fattat absolut INGENTING om det här gått till final) eller dum nog att tycka att det har i Eurovision att göra (även om knäppheten här väl är det närmaste vi kommer en svensk In Corpore Sano)? Men samtidigt är jag SÅ glad att det är här, att någon tog med den här låten och att Uje ville vara med i Melodifestivalen. Och även om startordningen är den märkligaste i mannaminne (En midtempo och två ballader som start? Heh?) så har den här veckan hittills bjudit mig på mer känslor än hela förra veckan. Och det vill man ju.

Bonusfakta: Låten har kanske ingen tydlig refräng, men däremot har den en höjning. Uje berättade i podden Värvet att han och skivbbolaget skojade om att detta var ”Mello-låten” – och tillslut skickade de in den. Svaret från SVT efter inskicket blev att de ”gärna tar med låten OM han kan lägga in en refräng”. Det gjorde han inte. Eller well. Den har ju nå’n form av refräng nu som han la till (den var tydligen typ 2.30 innan).  Och så kom den med. Och den har en tonartshöjning! (Tipstack till Anders + Fredrik)

Fotograf: Alma Bengtsson, SVT