Jag har ju efterlyst att Melodifestivalen ska kännas lite Eurovision, och när jag nu för första gången i år känner det på riktigt så är det oväntat nog i den här danskskrivna balladen med Eden! Sen känns det kanske inte som ett svensk bidrag i Eurovision, men jag tror aldrig Mello känts mer Festival da Cancao än under de här tre minuterna. Hade någon sagt till mig att det här är årets portugisiska bidrag så hade jag inte höjt ett enda av mina buskiga ögonbryn.
En viktig skillnad där dock är att portugiserna aldrig gjort en sådan här låt på engelska. Vvisst, de nationella språkens sista utpost har ju fallit de senaste åren i takt med att andra gått tillbaka till sina, men en sådan här ballad hade de aldrig låtit någon sjunga på något annat än sitt modersmål. Det är så fruktansvärt synd att inte Eden valt att fortsätta sjunga på svenska, för då hade det här verkligen kunnat brinna till på riktigt tror jag.
Eden är nämligen grym, alla känslor sitter på rätt ställe och känns 100% trovärdiga, och tillskillnad från tex stackars Rejhan som lämnades ensam som en liten vit prick-servitör på en stor, stor kryssningsbåtsscen så har Eden fått ett intimt nummer där Eden först känns ensam och intim med bara en gitarrist, men sedan växer även scenutrymet och släpper in en stråksektion som känns som en hel symfoniorkester.
Jag tycker allting är gjort rätt här (förutom språkvalet) och låten gick från att vara fin till riktigt intressant för mig med den här supersnygga iscensättningen. Sen ska jag inte ramla i Samira Manners-fällan en gång till och skrika genombrott och final och liknande. Jag har lärt mig den hårda vägen att sådana här låtar sällan händer, och att människor framför TV-apparaterna hellre röstar på gamla Eurovision-ballader jag inte klarar av alls i stället för sådant här.
Men jag är säker på att fler personer än jag kommer känna något framför TV:n på lördag och att Eden hittar en publik. Och det är ju också härlig och ett syfte med Meloifestivalen. Men ibland hade jag hoppats vi var lite mer som 
portugiser…
Fotograf: Alma Bengtsson, SVT
