Jag tror bara jag är riktigt säker på en sak i årets Melodifestival – och det är att ingenting är säkert och att alla mina tidigare tankar om att det finns oskrivna regler om hur resultaten i ett års delfinaler brukar se ut är helt borta…
Möjligen finns det ännu ingen anledning att ropa varg, och möjligen beror det verkligen på låtarna och inte på det nya röstningssystemet, men låt mig bara plocka upp det som kanske förvånat mig mest hittills i år:
Varför är de största hitsen på Spotify från årets tävling inte de som hamnat i Andra Chansen, utan de som lämnat tävlingen?
I skrivande stund är Omars Om om och om igen den som går bäst, strax före Dolly Styles Habibi och Oscar Enestads I Love It. Alla på topp 20. Första veckans stora list-hit Mina Bränder har nu över en miljon streams. Och på topp 50 hittar vi även Margarets Tempo. Först efter alla dessa, på plats 49 respektive 57 hittar vi Anna Bergendahl och Vlad Reiser. Rebecka Karlsson ligger på plats 76. Vill man lyssna på Nano, Andreas Johnsson eller Martin Stenmarck får man lämna topp 100 (fler lyssnade igår på Felix Sandmans Mello-tvåa från förra året än på Stenis skitbrännar-låt).
Visst, jag är väl medveten om att Melodifestivalen för många (bland annat mig) främst går ut på att hitta en bra kandidat till Eurovision, och att en Spotify-hit i Sverige inte på något sätt självklart är en hit hos TV-röstarna i Europas största musiktävling (Hej, Dance You Off, jag pratar om dig). Men man får samtidigt inte glömma bort att om vi svenskar ska fortsätta att kunna skryta om Melodifestivalen, då måste den även välkomna alla människor utanför vår bubbla också.
Festivalen behöver generera radiohits och Spotify-hits så artister kan åka på turné och leva på det de gör. Underförstått: Ska det fortsätta satsas från alla håll måste festivalen generera hits, eftersom hits betyder pengar tillbaka till de som satsar. Och hits i Sverige 2019 mäts på hur de fungerar på radio och på Spotify.
Det är därför jag känner mig lite fundersam kring vad detta beror på.
Det lättaste vore väl kanske att skylla på det som skiljer det här året från (exempelvis) 2018 – då AC-låtar med Mendez, Felix Sandman och Margaret gick bra på Spotify redan innan veckan i Kristianstad – nämligen det nya röstningssystemet.
Vad än SVT säger om att det här systemet inte ska göra någon större skillnad eftersom alla ålderskategorier röstar ganska lika, så känns det väl ändå som att makten lite har glidit ur ungarnas händer och tillbaka till ett mera brett spektrum av TV-tittare? Eller? Jan Malmsjös sjätteplats med färre röster än Oscar på sin sjundeplats är väl ett exempel. Och nog känns det som, och jag är medveten om att jag är ute på mycket tunn is här utan ett enda bevis, men visst är KÄNSLAN (inte minst förstärkt av den där Lina Hedlund vs Dolly Style duellen i lördags) att “det yngre” oftare (inte alltid, men oftare) förlorat mot “det äldre” i år? Och då menar jag kanske inte främst åldern på artisterna, utan på den musikaliska inriktningen? Lina, Jon-Henrik, Anna Bergendahl, Andreas Johnsson, Martin Stenmarck och Wiktorias ganska klassiska ballad är kvar i tävlingen, medan de låtar som nu är Spotify-hits inte är det.
Och är det då inte också bara farligt för att finalen kommer sakna hits, utan även för att det stoppar upp utvecklingen av festivalen? Att vi kommer hamna i samma läge som vi var i slutet på 00-talet när festivalen var full av hits, men då vi (i stort sett) skickade samma typ av ESC-floppande schlager varje år ut i Europa? Är det kanske så att vi äldre på något sätt måste acceptera att det är de yngre som driver utvecklingen framåt, eftersom så många av oss har det så svårt att acceptera att det kanske inte alltid var bättre förr eller att det trygga är det bästa?
Och, hur mycket vi än i denna blogg älskar schlager och våra gamla divor, vore det inte förfärligt om Melodifestivalen förvandlades BARA till det reservat för “musik som inte finns någon annanstans” som många äldre hardcore-fans önskar, eller om vi började skicka den typ av “hittepåmusik-för-ingen-som-inte-borde-få-finnas” som det Australien skickar i år?
Jag tycker det vore förfärligt.
MEN.
Lugn i stormen nu.
Att det gått som det gått i år behöver faktiskt inte alls vara TV-tittarnas, appröstarnas eller det nya röstnings-systemets fel. Och skulle det vara så, så kanske vi inte ens har ett problem.
Låt mig förklara.
Röstningssystemet kan säkert har puttat låtar till femteplatsen som annars skulle varit fyra. Med frisläppta barnröster hade kanske Dolly Style tagit sig till AC, Rebecka hade kanske varit i final och Margaret hade puttat ut Andreas Johnson. Vem vet? (Inte jag, dessa låtar kanske inte ens var på de platser jag gissar). Men ingenting hade ju räddat Oscar och Omar (eftersom vi vet att låtarna före hade fler röster) och jag har väl inte drömt att SVT efter första deltävlingen sa att det nya röstningssystemet inte hade påverkat vad som gick vidare?
Så de där Spotify-hitsen verkar ju ha åkt ut ändå?
Och är det då ett så stort problem om festivalen genererar hits som inte går till final, men samtidigt röstas det vidare låtar som funkar bättre i Eurovision än på topplistorna för att folk på direkten känt mera för dem (vilket man får anta är ganska samma med en Europeisk publik)?
Det skulle jag svara nej på. Jag skulle faktiskt säga att för mig är det idealt.
Fortsätt blanda starka radiohits – och med det menar jag låtar som folk kanske inte tar till sig på direkten, utan som får växa och som därför hänger kvar länge, länge på radio och Spotify – bland dem med unika, roliga tre-minutare med smash-refränger som sitter som en smäck i Eurovision, och där har ni har min dröm festival!!
Problemet uppstår ju först om ALLT är samma typ av radiohits. Om alla låtar är av kalibern att de kräver flera lyssningar. För då kommer ju hela min teori (och önskan ovan) att ramla helt sönder och samman. Och lite så känner jag att SVTs startfält ser ut i år. Det är mycket radio.
Och tänk då om alla låtar kräver upprepade lyssningar.
Om appen kräver att man röstar på direkten.
Om röstningssystemet förhindrar att artister med stor fanbase i bara några åldersgrupper får svårt att ta sig igenom.
Då blir det ju andra saker som påverkar…
Till exempel vykorten.
Årets vykort är bland de bästa som producerats på år och dag (jag minns fortfarande med fasa när Per Andersson och Katrin Sundberg avslutade varje vykort med att berätta hur kass, dålig och värdelös artisten var 2011), men de spelar så otroligt mycket på känslor och problem och svårigheter i livet att de ibland tangerar Sofias änglar i melodram.
Visst, jag tvekar inte över att vissa artister har haft det jobbigt, men när en Dolly Style (som man ju numera knappt vet om de varit med i bandet ett bra tag eller hoppade på igår) sitter och gråter krokodiltårar över sina fantastiska fans så börjar i alla fall den här cyniske farbrorn ta fram skämskudden…
Men alla är inte lika kalla som jag.
Jag tror att om alla låtar kräver upprepade lyssningar.
Om appen kräver att man röstar på direkten.
Om röstningssystemet förhindrar att artister med stor fanbase i bara några åldersgrupper får svårt att ta sig igenom.
Då röstar människor hellre på någon de fått en fin bild av och som de tycker om på direkten, något som sen kanske är svårt att återskapa vid en eventuell vinst och Tel Aviv-resa.
Och min teori är tyvärr också att det då blir jobbigare att gå vidare i alla ålderskategorier om man viftar med regnbågsflaggor, inte pratar svenska eller pratar om sin 30 år äldre flickvän. Hur stora hits man än har (eller kommer att få efteråt) på Spotify.
Vad tror ni?
PS. Med allting sagt ovan vill jag bara trycka på att jag älskar Lina Hedlund och Jon-Henrik. Att jag tycker Martin Stenmarcks låt är den bästa han ställt upp med i festivalen och att Wiktoria absolut ska vara där också. Och att jag TUSEN gånger hellre ser unga tjejer rösta på någon som Rebecka Karlsson eller Malou Prytz (alltså, när hörde man en 15-åring säga en så smart sak som att man KAN vara privat utanför scen i våra “allt-ska-ut-på-FB-och-Insta-tider” senast?) istället för Dolly Style när jag sett den här dokumentären. Dessutom vill jag fortfarande att Liamoo & Hanna Ferm vinner. Så det är få saker jag vill ändra på i resultatlistan trots min rant i denna krönika.
Så möjligen har jag bara spenderat tid på att skriva om ett icke-problem…
Men jag tar den risken.
men va fan låtarna i finalen har ju inte släppts så man kan ändå chilla me livet 😉
Eurovisionfansen är trötta på Spotify-vänlig musik och sådant som saknar substans. Det ska gärna vara en låt med mening. Ett annorlunda sound eller att man tar till vara på inhemska traditioner. Men samtidigt ska det inte kännas för mossigt :D. En fasligt massa krav! Och tyvärr är det nästan det enda vi har i Melodifestivalen. I finalen i alla fall. Vi ligger helt plötsligt steget efter en del andra länder där det vågas mer. För inte skulle Melodifestivalen som är ett sånt familjärt program våga ha nåt som ex. Hatari? Granskningsnämnden skulle få mycket att göra 😀 Men var är de artister som överhuvudtaget vågar och som verkligen sticker ut, på ett bra sätt?
Hur fungerar hjärtat i bild nu egentligen? Att det är den grupp som röstar mest just nu framgår ju, men är det inte (som jag hittills antagit) de som röstar mest på just den låten som framförs nu? Jag räknade för skojs skull hur många gånger hjärtat hade vilken färg under varje bidrag i D3, och i så fall är jag lite förvånad av särskilt 3-9-åringarnas röstning.
Resultatet: https://imgur.com/8IsD9XO
Men om det är vilka som röstar mest över huvud taget är det väl mer väntat att de röstade järnet först efter att de dansat färdigt till Dolly Style. 🙂 I vilket fall verkar 30-44-åringarna väldigt oengagerade! Eller är det deras telefoner 3-9-åringarna har?
Oscar Enestad har bästa låten, punkt! Älskar den.
Vann 1000 spänn på att den kom sist! <3 För lik Dance You Off. Låt och Nummer! Tur att tittarna också insåg det.