Det finns ju inget roligare än skrällar – och äntligen så har skrällarna börjat föra tävlingen framåt!
Missförstå mig inte nu; jag förstår fortfarande inte storheten med I Do Me, och känner verkligen inte att det är en final-värdig låt (jag lär väl dessutom snart bli utslängd från mitt 10-minuter-i-veckan-jobb på Radio Blekinge, där jag total-dissade den i fredags), men Malous genombrott är ju precis allting som man älskar med Melodifestivalen!
Att det dessutom är det första bidraget någonsin (OK, killgissar här, överbevisa mig gärna) med bara tjejer i teamet – låtskrivare, producent, koreograf, kreatör, smink, kläder, management etc – gör ju inte saken sämre. Visst var det galet fräscht att se fyra (nya) kvinnliga ansikten runt ett av de där runda borden för en gångs skull? Och att två tjejer gick vidare i två olika nummer hör verkligen inte till vanligheterna.
Senast det hände var 2017 i deltävling 4 2017, när Jon Henrik Fjällgren feat. Aninia och Wiktoria gick vidare. Gången innan dess? Deltävling 3 2012 (senast tävlingen var i Leksand, btw) då Björn Ranelid feat. Sara Li och Molly Sandén gick vidare. Och all kärlek till Aninia och Sara Li, men det kanske inte var de som var selling pointen med sina låtar, i alla fall inte på det sätt Hanna Ferm och Liamoo delade gracerna med Hold You. Och vi får gå ända tillbaka till 2009 då Malena Ernman och Agnes gick direkt till Globen för att hitta två solo-tjejer som gått vidare tillsammans.
Faktum är att vi just nu, efter två delfinaler, har flera tjejer än killar i final. Just det, att det är könsförhållandet på final-artisterna efter två deltävlingar, har inte hänt sedan 2004. Då skulle Malou Prytz fylla ett år om en månad! En final med fler tjejer än killar hände senast 2005. Då var Hanna Ferm fyra år. Bara som en jämförelse!
Det är bara att hoppas att den här roliga trenden håller i sig, att tjejerna fortsätter vara de som Sverige gillar mest och att vi kanske kan bryta den där trenden med svenska solo pop-pojkar i Eurovision i år!
En rent personlig reflektion (när det gäller musiksmak kan man ju bara utgå från sig själv) är att tittarna verkar gå hårdare på artisteriet än låtarna i år. I Do Me, Not With Me och Hello är i min värld tre ganska svaga/ordinära låtar som växt flera hundra snäpp när jag sett dem live med sina artister. Med hela paketet presenterat är jag inte förvånad att de är i final – men hade jag bara hört de 14 låtar vi nu presenterats inför på en uppspelning så hade jag aldrig, aldrig prickat in en enda av dem som finalist utom Hold Me (och då verkar ganska många i de sociala medier jag följer inte alls vara i närheten så imponerade som jag av den heller). Samtidigt har låtar jag älskar (och just nu spelar sönder på Spotify) haft svårt. Ashes to Ashes är ju fortfarande kvar (och går hyfsat på Spotify) men I Love It och Tempo är borta – och när jag ser deras nummer är jag inte förvånad.
Stackars Oscar lyckades inte alls bevisa att han fungerar som soloartist, och Margaret… Tja, det här ÄR en tävling där folk framför TV-apparaterna röstar på värme, glädje och vill lära känna sina Mello-artister. Det är sedan gammalt. Då är det klurigt att för andra året i rad vara den enda som bara pratar engelska, klä sig i isblått och köra en liten distanserad diva-attityd i sitt artisteri. Det funkar förmodligen hur bra som helst i Eurovision – men vem tänker på Tel Aviv när man röstar en lördagskväll i februari? Inte Mello-publiken. Det har den faktiskt aldrig gjort.
Däremot börjar jag önska att SVT skulle våga utmana publiken mer. Att de vågade ta ut svängarna mera i några låtval. Jag har absolut ingenting emot att saker låter modernt – människor som klagar på att det låter radio och vill ha tävlingen som någon form av museum för musik som inte finns någon annanstans har jag väldigt, väldigt svårt att förstå – men modernt/nu vs “någonting annat” behöver ju inte bara vara antingen 100% Spotify topp 100 vs Jan Malmsjö.
Jag tror jag sitter och väntar på ett sådant där bidrag som folk antingen älskar eller hatar (och då menar jag på en annan nivå än Vlad Reiser) och som kan vinna Eurovision just därför. Lite som den här fantastiska favoriten på Island.
Det är så klart inte allas tekopp, men ändå. Något som skakar om!
Och snälla, snälla Italien. Övertala Mahmood att åka med San Remo-vinnaren Soldi ändå, vad hans skivbolag än tycker. Det där är en av mina favoritlåtar i år hittills!
Sedan kanske det inte utropstecken som dessa skulle vinna i Sverige – vi har ju en tradition att hitta låtar som Loreen, Måns och Frans som vinner röster bara på att vara jävligt bra, moderna poplåtar som går fantastiskt både i ESC och på listorna – men det vore roligt med minst ett WTF i varje deltävling (och då menar jag inte hittepåmusik som det Australien valde i lördags, yeezus, om de ska börja skicka saker Ukraina kunde skickat runt 2005 varför ska de då ens få vara med i Eurovision…var inte starka poplåtar deras grej).
Men jag ogillar hellre något som andra älskar än rycker på axlarna tillsammans med en hel befolkning.
Nåväl.
När man ser resultatet i deltävlingarna så här i efterhand är det ju (nästan) glasklart att vi har det resultat vi har. Men på onsdag (och torsdag…och fredag…och lördag om vi har otur) sitter vi där i ett rum och gissar fel igen – vilket så klart är själva charmen med den här tävlingen. Jag bara hoppas att det fortsätter skrälla. Och att det skräller oss framåt.
Och jag vill fortfarande hitta någon som tittar på mig som tittar på mig så här:
PS. Nu bär det alltså av till Leksand – en by med 6 265 invånare.
Vilket alltså är 2235 FÄRRE än vad som satt i Malmö Arena i lördags…
Ni lär inte märka nån skillnad på TV.
Men vi ska bo i en liten stuga (utan bil) 14,6 km utanför stan.
I en stad som har EN taxibil och en buss som går varannan timme.
Snacka om mitt i ett äventyr!
Det blir spännande.
Men ni kanske får ha ännu mer tålamod när ni väntar på att saker ska dyka upp i bloggen…
Hette hon inte Aninia, hon som sjöng med Jon Henrik?
Klart hon gjorde! Tack för rättelsen! <3
Håller helt med dig. Var är något galet utstickande och som man hat älskar som ryska gummorna, Verka Serduchka. Var finns alla drag Queens? Tänk hur coolt och mäktigt kunde bli.
Finns så många begåvade artister som bryter the normala. Och då pratar inte om vlad eller Edward blom eller Jonas Gardell.
Sedan skulle man vilja ha typ något som kanske inte kan vinna eller så men något som kan bli hit ändå ihop satt kanske grupp bara få se är hiss eller diss.
Man skumlle viljp ge shirley clamp en dunder schlager svensk pop och med manliga dansare och show.
Jag tror Margaret tappade också på inte kändes live tyckte nör dansarna va med och förstärkt bakom va så snyggt men Green duken bakom såg biligt ut. Även som du sa behövdes en värmare och mer dans i numret
Jag håller med om att svt borde ta ut svängarna mer när det gäller låtarna. Och artistvalen. För det är alldeles för ”vänligt” och mainstream. Sånt man liksom matas med varje dag. Hittills finns det inga Eurovision- vinnare i Melodifestivalen. Och har svårt att se vilka återstående artister som kan tänkas ha nåt sådant på gång. Det måste vara en kombination av att det sticker ut och att låten går att lyssna på. Just nu är det bara mellanmjölk jag hört. Börjar bli avundsjuk på en del andra länders uttagningar där man kan se att dom har betydligt större variation och djärvhet. Jag gillade Hold me skarpt men jag tycker att det saknas det där lilla extra i framträdandet. Och Liam måste ta mer plats. Nu ligger dom etta i oddsen. Men jag tror att exempelvis Mohombi skulle vara ett bättre val internationellt av de som är finalklara. Och vilka är de två som Christer Björkman har ansett vara potentiella Eurovision-vinnare kan man ju undra..