Måndagskrönika

Så var vi där igen! Mellovecka!

Å ena sidan känns det som ett halvt liv sedan jag och Ronny la på locket för 2018s schlagerrapportering med vår sista Studio Portugal i ett (faktiskt ganska kyligt) Lissabon – men samtidigt så känns det där trötta släpandet av en alldeles för tung väska genom 20 cm slask för att komma fram till någon svensk småstad (alltid med en galleria, H&M, Pinchos och ishall alldeles för långt utanför stadskärnan för det skall vara kul för två billösa reportrar) som det hände ungefär igår… Dessutom innebär ju Mello alltid födelsedag för de här två Schlagerprofilerna – för oss känns det numera lika obligatoriskt med nya Mello-låtar på bemärkelsedagen som det gör med tårta för andra – så nästa lördag blir jag 76!

Ja, alltså inte i passet utan i SVTs nya röstningsapp. Där är jag nämligen född 1943.

Men OK. Vi tar det från början. För det hela bottnar ju i någonting bra: SVT har bestämt sig för att göra om röstningen med appen – något vi hojtat om i den här bloggen efter ungefär varje final sedan 2016. Däremot så har vi lite funderingar kring hur man valt att göra det…

“Möjligheten att SMS-rösta försvinner, men telefonröstningen finns kvar. Och det kommer även fortsättningsvis att gå att skänka pengar till Radiohjälpen via telefon. Alla telefonnummer går även att ringa direkt från appen.”

Att man plockar bort SMS-röstningen har vi inte så mycket att säga om, mer än att man undrar lite varför? Brukade folk rösta fel? Röra ihop numren? Eller vad? Det hade på något sätt känts mera 2019 om man plockat bort möjligheten att ringa och bara sparat messen om man nu ville plocka bort något, men visst. Skillnaden blir ju minimal. Alla som vill rösta mera när apprösterna är slut (vilket väl bara är vi supernördar) får ringa istället. Och det dyra numret hänger fortfarande kvar för att motivera alla pengar som ramlar in till Telia. Gott så.

“Nytt för i år är att alla appanvändare delas in i sju olika tittargrupper som baseras på ålder. Alla telefonröster hamnar i en åttonde tittargrupp.”

Alltså schlager-nörden i mig tycker ju det här är jättekul! Ett hopp tillbaka till de där åldersborden juryn satt vid på åttiotalet (där alla som var runt 20 såg ut som 50-åringar gör idag) känns som en kul comeback. Detta betyder ju också att den procentuella fördelningen av röster i finalen är borta. Nu delar varje ålderskategori ut 1, 2, 4, 6, 8, 10, och 12 i deltävlingarna och 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 10 och 12 i finalen, vilket betyder att om alla åldersgrupper skulle rösta helt lika så kommer ettan få 96 poäng av folket.

Det här får vi väl se hur det fungerar, men åtminstone känns det som att folket fått tillbaka mera av den där makten som appen tog ifrån oss när den procentuella skillnaden mellan bidragen i stort sett försvann 2016. Visst kan man tycka att det varit spännande när inte folkets favorit automatiskt fått en tsunami med poäng, och Schlagerprofilerna är som ni vet stora fans av den internationella juryn, men att vi som röstat framför TV-apparaterna helt tappat makten till dessa jurygrupper har känts lite sådär. Vi är försiktigt positiva här.

Under TV-sändningen kommer hjärtat att bulta baserat på mängden röster som kommer in just nu. Hjärtat i rutan kommer inte bara att pulsera utan också växla färg. Färgen motsvarar den tittargrupp som är mest engagerad just nu.

Jag är lite osäker på varför en del av de starkast hjärtmotståndarna hyllat den här förändringen… Det är ju precis samma sak som innan fast med en färg? Och jag vet inte om jag tänker fel nu, men gissningsvis kommer hjärtat också oftast flamma med samma färg i fall en röstningsgrupp har långt flera röstare än andra…

För HÄR kommer ju den springande punkten. Ingen kollar ju vilken röstgrupp du registrerar dig i.

Om vi nu styr om hela Mello-röstandet (en nog så seriös och viktig sak för oss som lever och andas den här tävlingen) och lägger det i händer på åldersgrupper, borde vi inte då också vara noga med att de som röstar hamnar i rätt grupp? En del av mig tycker såklart det. En annan njuter av att kunna välja bort att hamna i den megastora svennebanangrupp som jag borde vara i egentligen.

För visst tänker jag rätt om jag misstänker att personer över 75 inte är så vansinnigt flitiga att app-rösta? Och då borde mina röster väga mer i en sådan grupp än i grupperna 30-44 år (lila) och 45-59 år (rosa)? I dessa grupper borde ju rimligen alla vi som blev besatta av Mello på 80-talet ligga, tillsammans med alla de barn som lånar mamma eller pappas app när de röstar (men vars föräldrar “av farten” registrerat appen på sig själva)? Nä, det var liksom aldrig ett alternativ för mig att regga mig i min egen åldersgrupp (dock hade det varit skoj förra året då jag efter en vecka automatiskt bytt grupp när jag blivit ett år äldre) men däremot hade jag lite ångest om vilken grupp jag ville tillhöra istället.

Är det kanske minst personer i gruppen 3-9 år (grön) som ju – huvudsakligen – inte äger en egen mobil? Eller tänker massa schlagerfans som jag (mycket i min app tyder på detta) och därför blir min orange +75 grupp större än jag trott och gruppen 60-74 år (röd) är den jag borde chansat på (fortfarande inte superflitiga appanvändare)? Eller är det så att det är den blå gruppen (16-29 år) som är minst för att inget är mindre coolt att göra i tonåren än att sitta hemma och kolla på Mello en lördag? Jajamensan. Allt detta fanns i min skalle innan jag reggade mig som krigsbarn född 1943.

Jag vet, jag vet. Det är bara ett TV-program. Så här funkar ju de flesta appar; man skriver in sitt födelseår och så reagerar appen därefter. Att ingen större verifiering krävs är inget konstigt alls. Men Mello-appen är ju å andra sidan inte vilken X-Factor-app eller Idol-app som helst.

Förra året kom över 6 miljoner röster in via Melodifestivalens app. Engagemanget har ökat med nära 2000% sedan appen lanserades. Att rösta i Melodifestivalen är något som nästan var femte tittare gör. En världsunikt hög nivå för engagemang i ett TV-program enligt Anette Helenius.

Så LITE mer koll hade inte direkt stört mig om man säger så.

Men det konstigaste med allt det här är ändå inte bristen på koll av ålder, utan den otroligt krumbuktiga motiveringen till varför man gör den. Jag är inte riktigt säker på att jag förstår den hur många gånger jag än läser den.

“Syftet med ändringen är att många upplever att det enbart är barn som styr resultatet. Men efter en djupdykning i röstningssiffror från tidigare år går det att se ett annat mönster.
– Det har blivit tydligt att de låtar som tidigare fått mest röster har älskats av alla tittare oavsett ålder. Men vi vill naturligtvis att alla ska känna att deras röster räknas och därför har vi lyssnat på tittarna och gör den här ändringen, säger Melodifestivalens projektledare Anette Helenius.”

OK. Så man ändrar för att folk TROR att det haft betydelse – men egentligen har det inte det?

Vad är då skillnaden på det här systemet och det där bespottade, idiotiska geografiska systemet där man trodde olika regioner av Sverige röstade olika, men där man istället fick samma resultat av åtta olika distrikt? Enligt SVT: Inget alls.

Och inget konstigt alls med det. Vi har ju sagt i åratal att äldre personer inte automatiskt röstar på äldre artister (Ronnys mamma brukar vara vår säkraste källa). Snarare verkar det vara tvärt om. Kidsen älskade Hasse och Owe, medan en artist +70 i nästa avsnitt av vår podd säger att hen aldrig skulle ställa upp i Mello igen för det är och ska vara ett forum för unga artister.

Så kanske är det här bara ett sätt för SVT att behålla ansiktet och glida tillbaka till samma system vi hade innan procentsatserna i finalen infördes och innan appen kom och sabbade allt? Snart vet vi!

Under tiden ska jag bejaka min nya åldersgrupp, och lovar på stående fot, här och nu, att när turnén är över sent den 9:e mars så kommer min fysiska ålder vara exakt som den i appen. 76.

Till sist:
I förra årets första krönika lovade jag mig själv att njuta av hela Mello-turnén som om det vore den sista. Det var inte bara min inre drama queen som fick komma fram, utan jag var helt allvarlig med att sluta efter ifjol (den där veckan i Övik gjorde inte saken bättre). Att jag nu kastar mig in i detta igen (sju timmar tåg till Leksand med tre tågbyten, två meter snö och en vedeldad stuga i Tällberg lockar lagom på pappret) handlar bara om er som läser, kommenterar och kommer fram och snackar. Tex du som dök upp på den där stationen i Övik och berättade att du läste och lyssnade på allt vi gör (mitt i misären med alla inställda tåg) eller du som dök upp på Pride både i Göteborg och Stockholm och snackade om hur du gillade saker vi gjort. Jag minns aldrig namn, men jag kommer aldrig glömma de där mötena. Det är så SJUKT KUL! I kombination med alla fina ord vi fått om senaste podd-säsongen (sista delen kommer i morgon), så gjorde det valet lätt: Nu åker vi (minst) ett varv till! Om det slutar i Solna eller Tel Aviv får framtiden utvisa, men jag hoppas ni är med oss hela vägen.

Nu köööööör vi.