Måndagskrönika: Rätt låt vann

…slutsatsen kan bara bli att rätt låt vann om man ser till de regler som finns – och det måste vi ju göra i år precis lika mycket som vi gjorde i fjol när juryn gav oss segern.

Jeezus…

Har eftermälet efter ett Eurovsion någonsin varit mera galet, mera känslomässigt, mera upprört, mera fullt av dåliga förlorare än i år? Visst, jag hanterade en del ESC-kompisar ifjol som gick bananas över att publikens trea (alltså Sverige) kunde vinna, men det är ju ingenting mot den här tsunamin av arga åsikter, som väl både har sitt ursprung i att det med det nya sättet att redovisa poängen blev mycket tydligare för den vanlige tittaren att det faktiskt finns en jury och också då att just Ukraina vann med DEN låten (och vad den står för både musikaliskt och politiskt).

Själv lärde jag mig två viktiga saker om mig själv när det kommer till vinnare i Eurovision Song Contest:

1. Jag bryr mig egentligen bara om hur det går för Sverige. Att stå bakom det svenska bidraget (vilket det än är) är en absolut självklarhet för mig, och det resultat det får, hur det påverkar nästa års Melodifestival och vad det säger om Sverige i totalstatistiken är egentligen det enda som känslomässigt engagerar mig.

2. Att landet som vinner går att åka till nästa år utan att det blir för dyrt eller att jag hamnar i ett land där jag personligen är olaglig som individ.

I övrigt så ruskar jag av mig en (i mitt tycke) kass låt som vinnare snabbare än någon hinner säga “krimtatariska”.

Möjligen är detta för att hela mitt intresse för tävlingen inleddes med att en låt jag avskydde vann (1983) och att jag varit luttrad sedan dess. Jag startade typ med insikten av att detta är inte en tävling som rätt låt vinner. Eller att det under hela 90-talet inte vann en enda låt jag gillade, möjligen undantaget Carola, Katrina och Dana (vilket knappast heller är låtar jag skulle sätta på idag). Rock’n’Roll Kids? The Voice?? Nä, jag gillar varken In Your Eyes eller Insieme heller – and don’t get me started on Nocturne! Jag har ingen lista med ESC-vinnare jag brukar spela där “fel vinnare” kan störa (VEM vill ha en lista med I Wanna eller Everybody på?) och förutom Loreen och Måns (som ju faller under kategori ett ovan) så är nog den sista vinnaren jag verkligen gillade låtmässigt Lenas Satellite. HUR onödig är inte Only Teardrops, liksom? När lyssnade nån på Believe senast?

Nä, tuffast för mig sedan Schlagerprofilerna började åka runt med den här cirkusen var nog 2011, då dels en stor menlöshet till låt vann, Italien snodde vår för statistiken så viktiga/efterlängtade silvermedalj med en riktig skitlåt, och jag var hyfsat säker redan den där trötta natten i Düsseldorf på att vi aldrig skulle åka till Baku…

Dessutom är Eurovision helt enkelt inte Melodifestivalen. DEN är däremot liv och död.

I år tror jag mest jag var överväldigad av allting som hände både på TV och i det där pressrummet, och texten jag fick ur mig på QX.se blev verkligen därefter så här i backspegeln, men när man tittar på det så här i efterhand så känns det inte alls så särskilt svårt att förstå.
Varför? Låt mig bena upp det lite.

2016 hade ingen given vinnarkandidat
Vi sa det hela veckan på plats att vi inte fick vinnarfeeling av nå’t bidrag – vilket såklart öppnade upp för att vilket som helst av bidragen “i toppen” (bettinglistor, ESC-tracker etc) kunde vinna. Och Ukraina låg stadigt förankrad som odds-bolagens tvåa under ESC-veckan…

Ryssland var det ultimata “telefonröster-men-inte-juryröster”-bidraget (se fotnot 1)
Redan från första gången jag hörde låten tycke jag det var en effektiv, men ack så omodern, schlager, och scenshowen var såklart imponerande, men inte alls så nydanande som den ville verka. I kombination med tävlingens kanske största diaspora i öst, så tvekade jag aldrig på att den skulle få mycket tittarröster, men att jurygrupperna skulle älska en sådan låt i kombination med allt det politiskt tveksamma i att skicka tävlingen i armarna på Putin, var jag mer skeptisk till.

Australien var det ultimata “juryröster-men-inte-telefonröster”-bidraget
Några bloggare har dragit fram rasistkortet här. Att det var Dami Ims asiatiska ursprung som gjorde att hon “bara” fick fjärde mest röster av folket, men så mycket mer från juryn. Själv älskar jag Dami men föll aldrig sådär handlöst för låten, men jag tror att den största anledningen till att många i Europa inte röstade fortfarande beror på att de inte riktigt förstår varför Australien är med i tävlingen. Visst, det kan tyckas vara en orimlig tanke för oss svenskar, men stoltheten att tillhöra Europa och allt vad Europa står för är långt, långt mycket högre på kontinenten och i framförallt i de gamla öststaterna. Det är därför det muttras när Justin Timberlake “amerikaniserar” tävlingen med sin närvaro, och jag tror det (delvis) var därför många valde bort att rösta på Australien.

Ukraina klickade både telefon- och juryröstboxarna
En självklar mening att skriva med facit i hand såklart, men nog förstod man att juryn skulle falla för Jamalas röstonani och, inte minst, för historien bakom. Så här i efterhand är det ju lätt att se att tv-tittarna gjorde samma sak, och vi lär oss en gång för alla att det kvittar om man har ett bidrag som väldigt många hatar – bara tillräckligt många samtidigt älskar det så får det ändå röster. Här kan vi ju även sortera in Frans (se fotnot 2) och allt hat från fansen och se motsatsen i ett bidrag som tex Storbritanniens (som de flesta nog tyckte var helt okej, men väldigt få hade så högt upp på sin favoritlista att de orkade ringa och rösta på det). På många sätt är den ju dessutom exakt det som Conchita var – ett pekfinger rakt upp till Putin – och den politiska aspekten går inte att trolla bort här hur mycket man än önskar. En röst på Ukraina är en anti-röst på Ryssland. Och även om Ryssland fick flest tittarröster, så var ju marginalen till Ukraina långt mycket mindre än den mellan Italien och Ryssland ifjol.

Ser man på det så, så är resultatet kanske mindre förvånande än det var där i pressrummet för en dryg vecka sedan (ledsnare ansikten är de vid det ryska pressbordet får man leta efter – vi pratar tårar), och slutsatsen kan bara bli att rätt låt vann om man ser till de regler som finns – och det måste vi ju göra i år precis lika mycket som vi gjorde i fjol när juryn gav oss segern.

Att dessutom höra fans höja röster för att “är det inte dags att avskaffa den där juryn” känns ganska historielöst. Möjligen är de så unga (hjälp!) att de inte minns att juryn VAR borta mellan 1998 och 2008 och att vi tog tillbaka den för att Europas tv-tittare hade en tendens att alltid bara rösta på A) sina landsmän B) låtar som startade sent i startfältet och C) låtar som hade den häftigaste showen. Ett knippe låtar fick alla röster – alla de där som inte var någons etta klumpades ihop till en stor boll av strösselpoäng och hamnade lite slumpartat i resultattabellen. Eller så förstår de inte riktigt att det INTE är juryns huvudsyfte att rösta precis som folket. När vissa bloggar skriver inlägg om “dessa låtar skadade juryn mest” eller andra rasar över att vissa jurygrupper röstar så snett i förhållande till hur folket i deras land röstar (“HUR kan juryn ha Polen så långt ner när så många älskar den!?”) så utgår man helt enkelt från att vinnaren i ESC SKA vara folkets favorit – utan att reflektera över att om så vore fallet så vore det den enklaste saken i världen att bara backa bandet till 2008. Men lärde vi oss inget där och då?

Nä, jag tycker juryn ska stanna – men sen ska man absolut diskutera den.

Är inte fem personer för få om en enda dansk förvirrad kvinna nästan stjälper hela tävlingen? Varför är inte hitpotential ett av de kriterier som juryn ska se till? Hur seriöst tar vissa jurymedlemmar det hela om de sänder tävlingen på Periscope och pratar om att rösta på landet ens kille kommer ifrån? Är det rimligt att juryn ska rangordna 25 låtar från bäst till sämst när även vi som är galet nedgrottade i den här tävlingen knappt lyckas rangordna de tio främsta och än mindre plats 10-20 rättvist? Kan vi verkligen se snett på vissa länder som alltid sänker varandra, när vi själva har en jurymedlem som (som den enda av tre personer av 220 i hela Europa) sätter en låt främst som ligger på hennes skivbolag och där en av hennes vänner medverkar (och som SVT förklarar bort med något i stil med “men att känna någon är ju inte ett av de kriterier som juryn tar hänsyn till så så kan det ju INTE vara då”)?

Det där är ju saker vi kan prata om hela vägen till Ukraina nästa år…

För ser man tillbaka till mina initiala krav på en final i ESC så kan vi ju konstatera att Sverige excellerade (en femteplats är lysande – bara Turkiet och Azerbajdzjan har gjort ett bättre hemmaresultat (båda fyror) sedan semifinalerna infördes – och If I Were Sorry är så här en vecka efter den låt som går bäst av alla 42 på Europas iTunes-listor och Spotify) OCH att jag ju måndagen innan jag åkte till Stockholm precis landat efter en sex dagars vistelse i just Ukraina. Just då tänkte jag nog att jag aldrig skulle åka tillbaka – men så här i efterhand känner jag att den resan nog var nödvändig för att jag skulle inse att Ukrainarna är ett fattigt men väldigt trevligt folk, och att jag med mitt företag fast förankrat på plats i landets alla större städer kommer kunna be människor hjälpa Schlagerprofilerna med nästa års resa.

Därmed är båda mina kriterier uppfyllda!

Jag kan nu med lätt hand lägga årets tävling till handlingarna, radera alla låtar på min playlist utom Österrike, Bulgarien, Italien, Frankrike & Sverige, och förmodligen aldrig känna någon speciell längtan av att lyssna på 1944 förrän typ 2044. Efter sommaren så åker vi igen – och om Europa skickade ensamma artister och mycket teknik i år, kommer de då skicka högvis med känslomässiga ballader med verklighetsanknytning nästa år? Jag skulle nog kunna tänka mig en trend med mera låtar på nationella språk – men en ocean av klagosånger och märkliga sångtekniker? Nä, Gud hjälpe oss! Ska vi stå emot det är det nog dag för CB att ringa in Sean Banan igen…

Vad Ronny känner är däremot en HELT annan historia. Men det får ni ta med honom.

Fotnotar

1 Ingenting i år gjorde mig mera arg i år än fansens plötsliga, politiska omsvängning inför Ryssland. Jag har alltid varit emot att folk buar, jag tycker det är ett okultiverat stenålderssätt att uttrycka sitt missnöje på, men OM man de två senaste åren, på grund av politiskt missnöje, valt att bua ut en kvinna och två små barn tills de grät, så ÄCKLAR det mig att man i år kommer invirad i en rysk flagga “för man gillar Sergey och hans schlager” och då är allt frid och fröjd. Antingen tror man att Rysslands artister står bakom homolagarna/annektering av Krim, är missnöjd med det och agerar därefter (främst då genom att vifta med regnbågsflaggor eller helt enkelt låta bli att rösta/applådera) eller så gör man det inte och väljer att gilla artister och låtar som man gör med andra länder. Man kan INTE välja att bua och motivera detta med att man har en politisk åsikt om denna anpassas efter låt-genre eller utseendet på artisten. Fundera på det om ryssarna skickar en stormande fredsballad med ett hånglande heteropar till Ukraina.

2 Kan vi prata lite om Frans också? Många av er var ju med på vårt hyllningståg från början, men jävlar i min låda så många av er som bråkade, var säkra på fiasko och hojtade om Anna Bergendahl i år. Jag plockar in några av era kommentarer från i mars nedan, inte så mycket för ”vad var det vi sa”-grejen utan för att ni ska minnas hur snacket gick… Twitter var nog ännu värre. Det var liksom någon form av rekord i “fel låt vann” efter vår lyckade MF-final och stackars Frans var lovligt byte (de flesta personangreppen på honom som artist som nådde oss kom dock inte här i bloggen – skönt att veta att ni är bättre än så). Och nä, trots att jag älskat låten från dag ett och skulle kunna försvara dess MF-vinst till döddagar vart den än placerat sig, så var jag inte alls säker på att vi skulle få ett så här fantastiskt resultat hela vägen (jag for upp och ned som en bergochdalbana i mina förhoppningar sista veckan). Man kan ju aldrig vara riktigt säker på något i ESC trots att det fanns så fina indikationer överallt (den överlägsna vinsten i Sverige, listplaceringarna utomlands etc). Låt oss för en sista gång vara överens om en sak dock: Vad ESC-fansen tycker innan tävlingen betyder absolut ingenting för resultatet. Nada. Nä, vad fansen gillar betyder faktiskt inte ens att det är de som de gillar när det väl är dags – OGAE-favoriterna Frankrike och Ryssland fungerade inte alls lika bra på dansgolvet på EuroFanCafé som Österrike och Bulgarien som vi kunde spela om och om igen hela kvällarna. Så fortsätt diskutera med oss, motargumentera och gå på. Det gillar vi! Men det där argumentet om att fansens reaktion efter att deras MF-favorit inte vinner har med Europas TV-tittare att göra kan vi väl släppa inför 2017?

PS. Alla vet ju dessutom att årets bästa låt i finalen var (Justins och) den här.
Men vi får ta hur stolta vi är över programmet och de som låg bakom i en egen krönika.