Alltså. Om det här var en tävling om vem som hade den bästa rösten så skulle tävlingen redan vara klar och vi kunde alla bespara oss ytterligare fyra jävla veckor på resande fot i iskyla och snöstorm. Bara på uppsjungningen (som SVT fortfarande frikostigt serverar oss journalister rakt hem i TV-rutan) så blåser Laila mig ur soffan. Jeeeze vilken röst. Helt galet.
Men nu är ju inte detta The Voice utan Mello, så även om allting ser kalas ut; Laila är snygg stående på nån form av Lejonkungenklipp/häftapparat med hela årets svindyra ljusrygg hårt arbetande bakom sig, så går det inte att rymma ifrån att låten bara är en present till dem som fortfarande plockar fram The Bodyguard-soundtracket när det hoppas att tacomyset ska glida över till något roligare efter att ungarna lagt sig.
Laila ser fantastisk ut och är bara några år äldre än medlemmarna i A*Teens, men den här Whitney-smockan åldrar henne ungefär 15 år extra helt i onödan. Texten är jättefin (om att hitta en musikalisk förebild som liten och sedan låta musiken bli syret i ens liv) men kunde den inte fått klistras fast vid en ballad som känts mer Ariana Grande än Toni Braxton? Jag hade tom hellre sett att Mello-AI (som jag numera kommer kalla den här ständigt närvarande Mello-trenden att låtar ska likna andra låtar) försökt vara en ny Defying Gravity, eftersom det både knutit an till Wicked-trenden ifjol och Lailas roll som en av Sveriges största musikalstjärnor. När man liksom känner det är en ballad som tom är för gammal för ett lnd som Malta att skicka…
Sen kommer Laila inte stå och falla med det här. För det första gör hon ju inte (på långa vägar) bort sig någonstans, utan kommer förmodligen bara dra ännu mera folk till nästa musikal hon har huvudrollen i, och för det andra är det som sagt inte dåligt. Bara mossigt. Och såklart chanslöst att ta en finalplats i det här startfältet.
