Jahaja. Jag var inte med 2002 eller 2003, så jag trodde (hoppades?) kanske inte att jag skulle få sitta och bedöma ett rep med Brandsta City Släckers (mer än som mellanakt) men vad visste jag…
Som jag skrev redan i tisdags så är låten inte alls dum. Den är oväntat catchy, oväntat retro och har en trallvänlig dum-di-dum-refräng designad för sportradio och förskolor. Så långt är allt OK. Barn älskar brandmän. och Junior Lerin. Och att äta lera. Musik för barn är vad det är.
Nä, problemet med den här gamla trall-schlagern är inte så mycket låten som bandet… Grabba… Gubba… Grubbarna är liskom inte så…rörliga längre. Vilket är helt OK. Men det är liksom inte Siw Malmqvists vighet som numret startar med när de åker ned på scen via brandstång. Och absolut. 100%. Inget fel på att vara gammal. Jag är den första att hylla åldersskillnaden mellan kvällens första och sista bidrag. Men det känns SÅ mycket mossigare. Och jag tror inte det är en bra sak.
De första två genomsjungningarna är helt utan pyro, och eftersom pyrot typ är det mest säljande med hela det här paketet så är det inte 2*3 superkul minuter man får då. Jag förstår att man velat göra sirener av allt ljus, men även när väl pyrot kommer igång så känns det förvånansvärt iskallt. Och den där handklappen som hela Sverige ÄLSKADE 2002….den känns nu så anonym i dessa Lush Life-Tik-Tok-tider att man knappt lägger märke till den. Mera som ett varför än som ett hurra. Visst, där finns nya rörelser också, grabbarna ligger ju på ett skivbolag som kan sina sociala medier, men den där när de slår sig för bröstet känns kanske mer som om den är där för att fungera som en hjärtstartare för medlemmarna än som något som ICAs personal ska lägga upp i en Reel?
Nåväl. Jag är inte målgrupp här. Det är tydligt och det har det varit sen de anonserades som deltagare. Det här kan säkert fungera på samma sätt som Eva & Ewa fungerade. Men den pepp jag ändå kände när jag hörde låten hann jag ändå tappa under de här repetitionerna. Jag är nästan lika trött nu som grubbarna på scenen ser ut efter sina tre minuter…
Chanserna? Well, vad fan vet jag. Det liknar ju inget annat här och vill man ha saker som låter klassisk gammal Mello och schlager så är väl det här så bra som det blir denna veckan. Men skulle folk rösta det här före Felicia, Arwin och Robin? Trenden har väl i stort sett alltid varit att det som går till final på något sätt brukar kännas (vad svenska TV-tittare tycker är) Eurovision numera? Och det här är inte direkt KAJ om vi säger så…
Näe. Jag tror nog inte så mycket på det här. Men möjligen som vinnare i publikundersökningen i morgon kanske? Och häng på plats tre? Vi säger så för nu.
PS. BCS står det på LED:arna. Min CV-skadade hjärna läser bara BSC, Bachelor of Science. Vem är man?
Fotograf: Stina Stjernkvist, SVT
