Välkommen till första recensionen av låtarna i Melodifestivalen 2026! Fem härliga torsdagar framöver ska ni sitta bekvämt någonstans och läsa vad jag tycker om de här 30-bidragen medan jag på halvtaskigt wifi på nån buss eller tåg ska försöka avgöra på en mobilskärm om det går till final eller inte. Så skönt att allt är som vanligt! Eller allting är inte så vanligt för jag TROR jag lärt mig stava till Greczula i år. Det lyckades jag kanske med i ett fall av fem förra året.
En liten påminnelse om de här repen kan ju också vara att i stort sett det ENDA man kan bedömma på torsdagen är om idén finns där. Om fröet finns. Materialet till att nå ut på lördag och i vissa fall då vara kandidater till att vinna. Kameravinklar, sång, ljus, allt sådant – även om vi kommer skriva om det – är ju sådana saker man filar på när man repat. Men man kan bara sminka en gris så mycket…
Men över till Greczula då!
En stark tradition är att SVT inte riktigt har koll på tekniken på dagens första rep, och därför har jag just sett Greczulas första genomkörning utan att ha hört något ljud. Första intryck av den här pantomimen? Att utan den sköna ABBA-slingan (och med inga kameravinklar eller ljus på rätt plats) så ser det rätt trist ut, och det har inte alls samma vinnar-feeling som när man bara hör låten…
Med ljud då? Jag tycker lite mitt tysta intryck består. Det är en jäkligt skön ABBA-låt han begåvats med i år och jag tycker fortfarande DEN har vinnarvibb. Numret däremot… Det känns väldigt mycket som 2026-varianten på vad Andreas Johnson gjorde för 20 år sen.
Grezcula startar på ett podie format som en stor glas-slips, färgerna går i svart, vitt och rött (och endast dessa tre färger genomgående) och han stannar på det här podiet typ 2/3 av låten. Mikrofonen sitter fast i golvet, men har fjädring så den går att skicka i väg och så kommer den tillbaka, och LED:arna har svartvita ansiktsprofiler som är rätt snygga. Det bränns också på rejält med pyro, men som kameravinklarna ligger nu så ger det väldigt liten effekt i TV-rutan.
Allting är säkert snordyrt, men jag tröttnar efter fem sekunder. Inte för att det inte är snyggt där i början, men det är bara SÅ ”vi har sett det förut” att jag baxnar. Killen kom ju INFLYGANDE PÅ ETT PIANO ifjol!? Så när han nu kommer tillbaka – med en låt som kan vinna – varför väljer man då att istället ge honom ett nummer som antingen brukar ges till totala nykomlingar som ingen riktigt vet vad de ska göra med, eller till (in med honom igen) Andreas Johnsson på hans typ sjunde försök? Så konstigt tänkt. Är idéerna helt slut?
Mot slutet springer han ut på podiet och just när jag är beredd att slita av mig det lilla, lilla hår jag har kvar för att det är SÅ Formulär 1A-Rock-i-Mellonummer så hoppar han på den kanske fulaste anordning jag nånsin sett på en scen (Ska den verkligen se ut så där? Som en såpbubbla-pinne korsat med nåt preventivmedel? Eller är det bara en rep-grej?) och lyfts upp över publiken. Hm. OK. Nån tänkte ”flyga ut” istället för ”flyga in” och DET kan jag köpa…men Jesus så fattigt det ser ut. Inte bara för han själv flög in på pianot, utan för att Erika sjöng ICH KOMME för hela Europa på en jävla gigantisk guldmick i taket i slutet på sitt nummer i Sveriges 12p i Eurovision ifjol. Ska vii år då skicka en flygande gubbe med foten i något som det ser ut som han hittat lutat mot väggen i nån av kulvertarna på arenan? Märkligt.
Annars är det väl inget fel på Grezcula. Han är den han är. Han är bra. Men om man nu vågat göra något så otroligt Mello som att ge honom en ABBA-låt, kunde man då inte bara vågat göra ett nummer som inte känns så fruktansvärt givet och fantasilöst? Tänkt åt ett helt annat håll än att flyga igen? Tänkt nåt annat än rock-klischén ”massa pyro” (tom studiokvinnan berättar hur många smällar det är, så man är SÅ stolt över sin eld här) eller stå på ett litet podie rakt upp och ned i rock-pose? Vågat tro på Wien för det här och gjort ett nummer som känts vinnare?
Sen tror jag såklart det här går till final direkt ändå för ”förväntat och bekant” är sällan dåligt i en första deltävling. Detta samt förstås att låten verkligen är en av mina favoriter av de jag har hört i år.
Scenmässigt är det dock knappast tre minuter jag längtar efter att få se igen.
