Första repetitionen: KAJ

Melodifestivalen har sedan flera år tillbaka sagt upp sitt förhållande med Eurovision. Visst, lite plikttroget som till en före detta partner fortsätter man skicka sina barn dit varje år, men man bryr sig inte särskilt mycket om vad barnen gör där eller hur det går för dem. Bara de kommer hem igen. Och att de på hemmaplan fungerar med Mellos och SVTs nya partner; Spotify. Spotify-hits är ALLT, även en bra bit före andra viktiga saker som att ligga högt på radiolistor och att vinna mest tittade klipp på Youtube. SVT skulle hellre ta bort en deltävling än att låta något som Finlands fjolårsvinnare Windows 95-man vara med (och i så fall kanske ta platsen från tre anonyma låtar på svenska och lite dussincountry som låter Spotify).

Missförstå mig inte. Hits är viktigt. Att Melodifestivalen har musik som inte bara stannar i programmet (likt hur festivalen såg ut på nittiotalet – finns en grym pod ute om det btw) är livsviktigt för dess överlevnad. Men i takt med att Eurovision gått mer och mer åt att skicka galenskap som publiken älskar (Käärijä, Baby Lasagna, den irländska häxan) har Melodifestivalen effektivt portat saker vi tidigare var så bra på som Sean Banan, och ersatt det med typ sjungande influencers (en galenskap på helt fel sätt). Dessutom har man fått TV-publiken att tro att det inte hör hemma i festivalen, utan fostrat dem att rösta på sin nya älskare Spotify så till den milda grad att snart inte ens en Europeisk jury (Mellos gamla partners trygga förälder som fortfarande gillar sitt barns ex) kan hjälpa oss när vi ställer bidragen på scen i Eurovision. Tänk bara hur Greczula skulle funka i Basel i ett Eurovision 2025… Om vi fortfarande tycker Martin Stenmarck var ett jobbigt val och The Arks magplask kändes tufft… Jeeze.

Recensenter i de seriösa tidningarna hänger såklart på, så har det alltid varit. Den som ser om Melodifestivalen 1974 (bra podd-idé) märker tex hur nästan alla bidrag där skrevs av den tidens jazzmusiker och försökte smöra för sin samtids ”riktiga musik” utanför tävlingen (ni vet den som så berömt protesterade på Gärdet året efter). Alla bidrag utom ett. Ett bidrag som var något helt annat i fullständigt absurda kläder och som mot alla odds gick och vann och skulle ändra både Eurovisionhistorien och Sveriges musikhistoria och självförtroende som musikland. Allt medan recensenter rasade mot det oseriösa och kommersiella.

Nu är ju inte Bara Bada Bastu Waterloo (minns jag rätt så tävlade Waterloo i Göteborg), det är verkligen, verkligen inte det jag vill säga. Jag är tom ganska säker på att jag inte vill skicka KAJ till Basel. MEN! Det börjar bli oerhört viktigt att vi får någon form av galenskap till final NÅN GÅNG i den här tävlingen. Att vi inte avfärdar allting som inte låter som Spotify som ”chanslöst” och istället av gammal vana vevar vidare något som passar bäst mellan två målsignaturer i söndagens sportradiosändningar. Att bara för att SVT lärt oss att ”det som låter Spotify är det som är bäst” så KAN vi NÅN GÅNG tänka lite på varför vi gör det här och vart det ska…

…sen är kanske SVTs värsta synd att de fått hela svenska folket att hata sitt eget språk (översättningen av Det Gör Ont var spiken i kistan) vilket gjort att vi är absolut sämst i klassen på att skicka låtar på nationellt språk till ESC (27 år!? KOM IGEN liksom) men det får jag ranta om en annan gång. Ironiskt nog i sammanhanget är att förra gången en låt på svenska hördes i Eurovision var det för att – tada – Finland skickade en sådan. Go figure.

Så. Med allt detta sagt finns nog inte ett enda rep jag längtat så mycket efter att se på i år som det här. Visst, Måns var spännande innan, och Scarlett nästa vecka känns lite avgörande, men det här är så viktigt för mig att det har ”rätt ton” och blir precis lagom mycket tokerier för svenska folket för att de slutligen ska VÅGA bruta sig loss från sin Melloförälders nya partner, stå upp för Eurovision och säga: Sverige kan också! Titta här! Vi öppnar dörren för det märkliga, fåniga, barnsliga, roliga, härliga igen! HUR skulle det här se ut…?

…och herrejävlar vad GREJER. Jag är inte säker på att jag minns hälften efter första genomkörningen. Så här mycket har inte hänt på en Mello-scen sedan Sean Banans Copacabanana – och det är 12 år sedan! Men okej. En liten punktlista över saker som förekommer:

* en falukorv som grillas
* mängder av granar i varierande form (granar har vi väl inte haft på scen sen Sean Banans första nummer, btw)
* eld
* dansare i flanell som ser ut som Hooja utan mask
* en stock som bärs omkring
* TikTok-dans i mängder
* ett drag spel
* rök & ånga
* (och kanske främst) en enorm trave ved som plötsligt fälls fram och förvandlas till en gigantisk bastu med dansare i bara handduk…

Å så mitt i det här, de här tre grabbarna som verkligen har varsitt helt olika uttryck; Jakob verkar vara den gulliga som sjunger mest, Kevin är den långa, lite mer introverta typen och så Axel som får vara den lite coolare som väser SAUNA! härochdär genom hela låten på ett sexy-kombinerat-med-vansinnigt-sätt vi inte sett sedan nån släppte lös Günther 2006. Ungefär. Det märks också att de här grabbarna har rutin, för alla de här TUSEN momenten skulle kunna fälla en flodhäst på ett första rep, men de känns förvånansvärt trygga i det de gör.

Jag älskar det här (om inte det varit tydligt) men NÄR vågade Sverige rösta vidare något sån’t här senast? Vågar man hoppas att det här är mera Copacabanana än Sean den Förste Banan? Att det inte är Fröken Snusk eller Gunilla eller De Vet Du eller Elov & Beny? Jag hoppas det för inget har faktiskt varit i närheten av det här sedan Sean hängde i taket. Det är rörigt och fånigt, men samtidigt roligt och genuint svängigt med tre grabbar som kan bli nästa stora grej i Sverige om vi vågar.

Det här är OCKSÅ MELLO! Det behöver inte bara vara duktigt och Spotify! VÅGA SLÄPPA IN FÅNERIERNA I FINALEN IGEN! Heja KAJ! Det MÅSTE bli dom och Måns till final.

Alla bilder från Stina Stjernkvist, SVT