HELLO MALMÖ! Äntligen tillbaka i staden som fixat så sjukt många kul minnen; Eurovision 2013, när jag och Danny spontant käkade frukost (för vi var de enda på Espresso House) morgonen efter Amazing gått till final, när vi fastnade i en hiss med Christer Björkman mitt i natten så brandkåren fick komma, alla kommunfester med kvinnan som höll årets längsta tal osv osv. Underbara minen!! Däremot så var väl sista besöket här något jag kanske helst vill glömma; Eurovision 2024 hade några riktigt fina stunder (100% kopplade till EuroClub eller Schlagerprofilernas lägenhetshäng) men var i mångt och mycket mer jobbigt än kul. Men nu får Malmö chans att ta revansch! Och till sin hjälp har det bland annat…Andreas Lundstedt!
Först: Välkommen tillbaka på scen Daniel Koivunen. Det blir ju aldrig Mello på riktigt om inte Daniel är med åtminstone nån gång på scen!
Här är Daniel en av sex dansare bakom Andreas, som först dyker upp bakomstora halvcirkelformade galler för att sedan mer och mer integrera sig med artisten. Allting är, precis som låten, väldigt, väldigt Dua Lipa, och det är väl helt rätt väg att gå för Mellos största disco-kung 2025. Så här på ett första rep är allting väldigt, väldigt mörkt och allt ljus är antingen rött eller…. Nä, det är bara rött. Eller MURKT. Men det går väl att lösa. Faktum är att jag tycker man tänkt helt rätt med numret här. Vid nåt tillfäller är det bara Andreas och de två tjejdansarna och gissa om man tänker Alcazar! Sexigt (även om jag kanske hade släppt lite på det där porr-röda) och 2025.
Konstigast är kanske att man nästan rakt av snott loggan från den härliga bögserien Vicious från BBC. Kolla bilden här intill och sen på scenen på lördag. Liiiiite mer än ”inspired by”, va? Dock. Är det någon som slår ett slag för bögfarbröder är det jag! Bra serie också. Så kör på.
Däremot så kan jag inte ljuga och säga att jag går i gång lika mycket på låten som jag gör på Andreas och numret. Inget gör mig mer ont än att för andra året i rad behöva gnälla på en låt skriven av alltid-favoriten LIAMOO och, för den delen, likaså alltid, alltid favoriten Andreas, men det här ÄR alldeles för…ljumt. Det är liksom mera Dua Lipa under Radical Optimist-eran än under Future Nostalgia/Barbie-eran om ni förstår vad jag menar. (gör ni inte det är ni ändå inte målgrupp för det här och kan glatt luta er tillbaka och vänta in Ella). Jag tror det här får mycket, mycket svårt att gå någon annan väg än Move och Aldrig, Aldrig vilket såklart är trist. Man unnar verkligen Andreas en rejäl solohit. Det här tippar jag dock utanför topp tre just nu.
Alla bilder från Stina Stjernkvist, SVT
