Det har lyssnats på låtar och begåtts Schlagerstudio!
Här är 35 ljuvliga minuter. Ta ett glas med något och ladda upp för helgen! Nu åker vi!
Det har lyssnats på låtar och begåtts Schlagerstudio!
Här är 35 ljuvliga minuter. Ta ett glas med något och ladda upp för helgen! Nu åker vi!
Efter att ha tjuvlyssnat så tror jag inte på Tennessee tears. Kompetent hetero-pop tilltalar ju mig generellt men denna lyfter liksom aldrig. Now I know funkade för den hade ett slags driv i refrängen. I brist på det borde man åtminstone ha någon fin melankolik (lex Miskovsky), men det finns ju inte ens det. Visst kan den ha ett häng på finalkvalet men med tanke vilket bös som återstår när Måns och Kaj gått till final så kunde man lika bra kunnat dela ut finalkvalsplatsen baserat på en runda sten-sax-påse. Väl där finns ju redan 3 stycken låtar som kommer slita en i stycke så hur kul kan det ens vara att gå vidare då liksom!
Skulle väl bara vara om Tagliatelle-tjejen chockar oss alla, skräller och får ”fin svensk-ballad” att funka för första gången. Men då kommer jag fan kedja fast mig i Malmö Arena med en boombox spelandes Ida-Lovas mycket bättre låt
Alltså det ska bli så kul att höra om det riktigt usla året 1994. Det är ju det året man refererar till när folk klagar på att det är samma skit varje år och att det var bättre förr. Så får man inte säga om man inte genomlidit 1994 års Mello, för då var det ändå fullt rimligt att klaga – med några få ok undantag.
Jag såg den här festivalen hyfsat nyligen på SVT play och jag skrattar bara jag tänker på inledningen av Jonny Lindes ”Jag stannar hos dig” där körsångaren får sån sjuk feeling från start att han trasslar in sig i dekoren och snubblar runt på scenen, samtidigt som Jonny typ hoppar ner på scenen och man tänker att nu jävlar blir det drag…så stannar liksom musiken av och det blir allt annat än en rolig låt. Ett totalt bortglömt bidrag som var härligt att återuppleva för det var så genomuselt. Sättet människan sjunger på och hur han flirtar med kameran alltså…hjälp, haha…
Men så typiskt 90-tal. Noll glitter och glamour eller folkfest, så otroligt trist och grått. Eller beige och brunt som allt var då. Vykorten ska vi inte ens nämna…Men här fick vi bangers som ”Det är aldrig för sent” och Kärlekens vind”…Ja just det! :))