Efter mitt gnäll nyss vill jag bara genast börja med att säga hur GLAD jag är över Björn Holmgrens fina text på svenska. Hans lilla låt om hur han insåg kärleken till sin syster när hon blev allvarligt sjuk i TBE beskriver han själv så här hos SVT:
”Det är en svensk poplåt som handlar om min syster. Hon fick en fästing 2020 och fick TBE. Hon blev inlagd på intensivvården i flera månader. Vi visste inte om hon skulle överleva, och det tog nästan två år innan vi visste hur det skulle gå. I dag lever hon med hjärnskada, och hela hennes och familjens liv är förändrat. Låten är en hyllning till henne och en berättelse om hur det kändes för mig. Hur hela ens värld kan rasa samman, bara sådär. Hon hade inte tagit vaccinet. Och det är lite därför jag är här också, för att uppmana folk, även om jag inte driver någon kampanj.”
…och jag kanske bara är skör efter en fantastiskt trevlig På Spåret-After Work på mitt jobb igår, eller också så är jag bara utmattad efter alla ansträngda röster, texter som betyder nada eller spelade hittepå-uttryck som inte känns genuina, för jag tycker genast väldigt, väldigt mycket om det här.
Jag har gillat låten från start, det läste/hörde ni ju i tisdags. Den är absolut inget nytt i sin genre, men den är snygg nu-pop på svenska i samma anda som Victor Leksel och den har någonting att berätta och en sångare som har något att säga. Tycker supermycket om vissel-hooken och den känns som något jag verkligen vill ha i mina lurar. Det som känns så självklart i alla musik annars, känns plötsligt här som en glad överraskning. ”Va? Kan jag KÄNNA något också?” Dessutom tycker jag Björn är ett litet fynd i sin genre. Sjunger riktigt bra, kontakt med kameror (när ljuset funkar – det är MURKT (som min kollega skulle säga) det här torsdagsrepet) och han känns som någon jag vill lyssna mer på och se mer av. Gillar!!
Sen så har jag lite svårt för så här litterära nummer. Grytan 2023 var en sak (pur genialitet), men att sätta Björn i ett sjukhus-väntrum där han får gå om kring mellan stol och receptionslucka blir lätt lite ”on your nose” och ”too much”. Samtidigt skulle jag ljuga om inte det också slår mig lite i magen. efter två fruktansvärda perioder på sjukhus med närstående som gått bort i sjukdom så får hela den där scenbilden det att krypa i mig. Magen liksom knyter sig av de där kala väggarna med bara en klocka som visar hur tiden bara går och går. Hu. Min turné för exakt tio år sedan då jag åkte mellan ett sjukhus fyra dagar i veckan och Melloturnén med en (så småningom) ESC-vinnande Måns tre dagar i veckan i SEX veckor är den märkligaste perioden i mitt liv som fortfarande kan hålla mig vaken på nätterna…
Men nu är inte ni mina terapeuter och Björn är inte min familj, utan det här är helt enkelt min favorit hittills av veckans låtar. Käckt då att det är den som ligger sist på oddset och ingen annan verkar tro på alls… Och visst, jag vet ju att den här genren typ aldrig fungerar i Mello om man ska se till historien. Men jaja. Jag kan väl också få ha sådana här veckor i så fall. Det här räddade min förmiddag. Heja Björn! Här kommer jag lägga mina röster.
PS. Jag skiter fullständigt i vad Angelinos änglar tycker och tänker. Började böla som en bebis till Björns väntrum…
Foto: Stina Stjernkvist, SVT
Jag känner exakt samma bara efter att ha sett bilderna. Nej, det kanske inte funkar i Mello (funkar inte Lancelot, Grytan eller Porslin har jag svårt att se att detta ska gå vidare) men: Melodifestivalen är Sveriges största tv-program, ett av världens största om man ska se till tittare per capita och det måste vara ok att vilja beröra och vilja förmedla på andra sätt än med pampig ljussättning eller med ett gäng dansare- artister måste också kunna få lov att vara personliga. Och det ÄR ok att vara ledsen mitt i det roliga som mello är på lördagskvällen. Det speglar bara verkligheten. Vi är många som suttit i väntrum och bara existerat i det vakuum som det kan kännas som. Kommer absolut att rösta på detta på lördag!