Vem har tid att skriva om repetitioner när biljetterna till Euroclub precis släpps!? Åker man på Eurovision så är Euroclub ett måste, och tidigare (pre-pandemic) var det ju inget problem, eftersom Schlagerprofilerna brukade kunna pressackreditera sig coh därmed få inträde hela veckan. Den tiden är ju förbi nu. Förra året fick Sverige totalt 10 press-ackar till Eurovision, och ingenting verkar tyda på att Liverpool gör annorlunda. Speciellt nu när man (precis som Melodifestivalen) stänger sina repetitioner för press fram till skarpt läge. Så Euroclub biljett = ”livsviktigt” för edra S’Profiler.
Men, men. Vi kan väl klämma i mellan med en lite rapport från klippet som visar vår favorit Melanie Webhes första repetition!
Vi muttrade ju lite i tisdags om att vi hoppats på en starkare, eller kanske tydligare, låt från MW, men jag måste säga att när jag ser det här så känns det här paketet som en perfekt introduktion till hennes artisteri. Scenografin är enkel, färgerna går i rostbrunt och på scen står någon form av stor cylinder med bikupa-mönster (som mot slutet delar sig i två), men det är Melanie själv som USP:en här. Hon ÄR den här låten. Det råder liksom ingen tvekan om vem som är avsändaren, att hon kan den här låten utan och innan, att hon vet vad hon vill och varför hon är här med just det här. Och det har jag alltid svårt att säga någonting negativt alls om. Dessutom är hon ju jävligt cool. Alltid.
Sen ska jag inte ljuga och låtsas att jag plötsligt tycker det här är min favorit-låt av MW, jag har lyssnat för mycket på henne det senate året för att hitta på något sådant, men jag kan hundraprocentigt erkänna att jag föredrar den här typen av modern ballad alla dagar i veckan framför det Maria Sur gick direkt till final med i lördags. Lätt. En snygg debut.
Så heja Melanie! Jag räknar inte alls bort det här från en semifinalplats just nu.
Och YES! Båda profilerna har sina veckopass. Vi ses på Euroclub, peeps!
Fotograf: Alma Bengtsson, SVT
