Foto: Janne Danielsson, SVT
Stökigt (som vår vän Glitter-Stefan skulle sagt).
Lillasyster kör såklart med bandsättning på scen (vad skulle de annars göra) och på båda sidorna har man hängt upp bildelar på två gigantiska nätstaket. LED:en visar konstant någon form av motorväg eller landningsbana, men annars består numret mest i att kameran följer sångaren Martin Westerstrand när han lufsar runt på scenen, med snabba klipp på de andra bandmedlemmarna och närbilder på instrument. Äsch. Ni VET hur det här ser ut. Ni har sett varianter på det hundratals gånger förut. Det är liksom inte mycket mer att skriva. Det är kompetent för den här typen av band och låt. De vet hur man gör ett live-gig.
Låten då? Tja, om jag var den i Schlagerprofilerna som älskade Tribe Fridays bubbelgums-emo förra veckan, så får Ronny ta allt positivt denna vecka. Jag har liksom ingenting att säga om det, för här finns inte mycket jag gillar. Inte så att jag inte förstår varför det är här, men sådan här ljum schlager omgjord till Takida-rock är nog bland det mest outhärdliga jag vet. Det ger mig absolut ingenting. Noll känslor. Inte arg. Inte uppgiven. Knappt trött. Bara likgiltig.
Jag har väldigt svårt att uppskatta hur det här kommer att fungera, även om jag misstänker att långt många fler i ålderskategorierna kring min egen går igång på den här typen av klassisk brötrock än kjoltygs-slamret förra veckan, men det borde inte ha med topp fyra att göra. Jag tror jag stannar där.
För övrigt får den där landningsbanan mig att återigen börja tänka på lyftande stridsflygplan – och så var min Mello-pepp bortblåst igen. Samtidigt så blir man ju fortfarande glad varje gång man ser trummisens gigantiska regnbågstatuering! Vi finns representerade överallt!
Alla bilder: Annika Berglund/SVT
